080206: Rädda barnen

USA:s indianer, Australiens aboriginer och Grönlands inuiter har mycket gemensamt. De lever isolerade i ett tillstånd av fattigdom, okunnighet, missbruk och kriminalitet som saknar motstycke bland andra grupper.
Som ersättning för gångna tiders förbrytelser har de fått självstyre, egen mark och utrymme att utöva ”sin kultur” – en märkligt förstenad, ”ursprunglig” kultur, en fetisch som snarast tycks hålla sitt folk gisslan i det förgångna.
”Historiens fångar” hette dokumentären – en talande titel.
Reservatprojekten har misslyckats. När aboriginerna fick självstyre för 30 år sedan beslutade de styrande att all undervisning skulle ske på det utdöende aboriginspråket. Nu är majoriteten på reservaten analfabeter.
Inuiterna har på liknande sätt beslutat att all grundskoleutbildning ska ske på grönländska. Problemet är att all högre utbildning i Danmark sker på danska, förstås. Ridå för inuitbarnens framtidsutsikter.

Det goda exemplet stod de norska samerna för. De har integrerats, utbildat sig, anpassat kulturen till sina behov, inte tvärtom. Det vill säga: kvinnorna har utbildat sig och flyttat.
De unga männen blir kvar, åker skoter och drömmer om renarnas storhetstid.
Mot den fonden blev det uppenbart att klaneliten hos aboriginerna, indianerna och inuiterna ändå har vunnit något på sin tröstlösa reservattillvaro: makten över kvinnorna.
Allt annat har de förlorat, men kvinnorna stannar kvar; de har inte resurser till något annat. Och de sexuella övergreppen på flickor är närmast epidemiska.
Det kan man kalla social kontroll; en effektiv brännmärkning av hjorden.
Men reservaten lever och alla som ifrågasätter dem kan räkna med att betecknas som rasister.

Jag ser likheter mellan reservatkulturen och de svenska hederskulturerna, som också kallas oskuldskulturer. De är också slutna, socialt försvagade, patriarkala klaner, och flickorna kontrolleras strikt genom det kompromisslösa oskuldskravet.
Och utanför reservatets stängsel står majoritetssamhället och skruvar på sig, fruktande att det ska avslöjas som rasistiskt om det ifrågasätter klanledarnas rätt till ”sin kultur”.
Efter morden på Pela och Fadime är det förvisso inte rumsrent, längre, att vara helt kulturrelativistisk: man kommer inte undan med att ”hedersmord är en kulturyttring som det vore rasistiskt att fördöma rakt av.”
Men under ytan är väldigt många aktörer uppenbart rädda för att dra på sig rasismanklagelser. Skolorna, när de inte ser till att skolplikten respekteras av alla föräldrar. Socialtjänsten, när den försöker få hotade flickor att tala ut med sina mördare in spé.
Mest belysande är kanske fallet med ”Rädda barnen”. Rörelsen strök för ett tag sedan ”känsliga” formuleringar i en rapport om hedersrelaterat våld. Ordförande Marianne Nivert förklarade saken med att det vore diskriminerande att koppla hedersvåldet till vissa kulturer eller folkgrupper.
Det är ganska uppenbart att ”Rädda barnen” borde heta ”Rädda vår narcissism – om vi måste välja mellan vår självbild som fina människor, och barnen väl, är valet lättare än ni kan ana.”
I själva verket dras förstås stora delar av samhället med den sjukan. Så det kanske är lika bra att vi antar arbetshypotesen att vi alla är vardagsrasister, lägger den insikten till handlingarna med filosofiskt lugn, och därefter tar itu med att göra det som faktiskt framstår som bäst. För barnen i reservaten.

Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se