080123: Ett övergrepp

På Susanne Erikssons dörr sitter ett handikappmärke och en inramad korsstygnsduk. ”Här bor Susanne” har någon broderat. Den åker väl ner nu, tänker jag när jag ringer på. Susanne har inställelseorder till Hinseberg. Hon är dömd till ett års fängelse för att hon har MS.
Nej, formellt är det förstås inte sjukdomen som är brottet. Det brottsliga är att hon försökt ha ett drägligt liv. Hon har nämligen odlat och använt cannabis.
Det är vetenskapligt belagt att cannabis hjälper mot exempelvis skakningar och smärta hos MS-patienter. I Kanada och Storbritannien finns ett godkänt läkemedel mot MS som heter Sativex som bygger på cannabis. Det är inte godkänt i Sverige.
39-åriga Susanne diagnosticerades med progressiv MS för sju år sedan men säger att hon haft sjukdomen längre. ”Jag var så fumlig” säger hon när jag frågar hur hon märkte det. ”Jag trillade hela tiden och varken händer eller fötter lydde.” Hon äter bromsmedicin och starka smärtstillande tabletter mot bromsmedicinernas biverkningar, men det som verkligen hjälpte var marijuana.
Hon hörde på nyheterna om en medelålders kvinna som använt marijuana mot fibromyalgi. ”Jag bestämde mig för att prova. Och jag kunde knappt förstå hur mycket bättre jag blev.”

Hon har däremot blivit tydligt sämre sedan polisen slog till hemma i lägenheten i Märsta 10 februari förra året. Innan kunde hon röra sig kortare sträckor med käpp, nu är det mest bara höger hand i hela kroppen som fungerar. ”Det är tur att jag är högerhänt” säger hon torrt. Hennes läkare intygar att sjukdomen nu förvärras hela tiden, utan uppehåll mellan skoven.
Susanne kan inte åka runt till langare, så när hon väl insåg hur bra hon mådde av cannabis började hon odla själv. Tillsammans med en medhjälpare – hon klarar inte av att vattna eller pyssla med växterna – hade hon några plantor i ett av rummen. Men någon måste ha tipsat polisen. Cannabisplantorna beslagtogs och Susanne och hennes medhjälpare häktades.
En anledning till Susannes försämrade tillstånd kan för övrigt vara att hon under de 37 dagar hon satt häktad inte fick sina bromsmediciner. Polisen ansåg inte att det var dess jobb att hämta ut hennes mediciner på apoteket.
Den fällande domen om narkotikabrott handlar både om cannabisplantorna och om överlåtelse av droger.
”Visst har det varit folk här” medger Susanne ”och en del av dem har rökt av mina grejer även om ingen har betalat nåt.” När jag frågar varför hon tillåtit det tittar hon upp på mig: ”Jag har i min situation rätt svårt att säga nej. Om jag skulle krångla skulle de förresten bara kunna ringa polisen.”
I domen nämns Susannes MS som en försvårande omständighet. Eftersom hon betraktar marijuana som effektiv medicin mot sin sjukdom anses hon inte vara motiverad till en drogfri tillvaro.

Hur ska det gå nu då? Det är oklart vilken hjälp Susanne, som har personlig assistent och inte ens kan gå på toaletten själv, kan få i fängelset. Eftersom hennes receptbelagda värktabletter är narkotikaklassade kommer hon förmodligen få klara sig utan dem. ”De säger att jag kan få alvedon.” Hon överväger att sluta med bromsmedicinerna när hon inte kan få hjälp med biverkningarna.
Själv är hon ändå mest orolig över hur det ska gå med lägenheten. Socialen har nämligen vägrat betala hyran under fängelsetiden och då blir hon ju av med den.
”Om jag kommer ut från fängelset och inte har någonstans att gå, inget hem, då vet jag inte vad jag gör. Då har man tagit ifrån mig allt.”
Vi har formellt inte dödsstraff i Sverige. Men vi dömer en svårt handikappad kvinna till ett års fängelse för att hon försökt lindra sina smärtor. Vi förvägrar henne medicin och tar ifrån henne hennes hem. En enkel injektion är kanske inte så inhuman i jämförelse.

Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se