Kärleksbudskapet är den rot från vilken den kristna läran utgår och blommar. Och "aldrig tidigare har det talats så mycket och länge om kärlek i Uppsalas universitetsaula som i går", konstaterade DN i gårdagens tidning apropå kyrkomötets debatt om enkönade äktenskap.
Det handlar om kärlek. Och i går beslutade kyrkomötet att ändra i kyrkoordningen så att äktenskap kan ingås av par av samma kön.
Detta är en glädjens och lättnadens dag för de medlemmar av Svenska kyrkan som vill ingå äktenskap med en älskad av samma kön och även för måttligt religiösa hbt-personer som har tusentals år av utanförskap och förföljelse bakom sig.
Detta sagt; i en liberal demokrati ska naturligtvis inte ledamöter från politiska partier ha inflytande över ett religiöst samfunds kyrkoordning. Den politiska sfären och den religiösa ska vara åtskilda, i princip och i praktik. Religiösa frågor är samfundens suveräna domän, det är religionsfrihetens fundament.
Den rimliga lösningen hade varit att Svenska kyrkan upphörde att ha vigselrätt och att äktenskapet blev civilrättsligt. Då kunde de par som vid sidan av en borgerlig vigsel vill välsigna sitt äktenskap göra så i ett samfund med vigselrätt och den rätta viljan.
Vad gäller vigselrätten är den ordning som råder i dag minst sagt besynnerlig. Religiösa samfund ansöker om vigselrätt hos statliga kammarkollegiet och jurister avgör vilka samfund som kvalar in. Islamiska sunni- centret i Göteborg har exempelvis fått nej med motiveringen att det inte uppfyllt kriterierna i - djup ironi - religionsfrihetslagen! Däremot har scientologerna vigselrätt. Svenska staten har alltså via kammarkollegium givit L Ron Hubbards rymdimperium religiös legitimitet.
Men Plymouthbröderna fick nej. De är för få. Vad nu storleken har med äktenskap att göra.
Eftersom Sverige numera har en könsneutral äktenskapslagstiftning skulle man kunna tro att samfund måste gå med på att viga enkönade par för att ha vigselrätt, men så är det inte. Till skillnad från borgerliga vigselförrättare, som inte får neka att viga enkönade par, har religiösa vigselförrättare fått rätten att neka.
Ur religionsfrihetssynpunkt är det rätt och riktigt. Men religiösa vigselförrättare är samtidigt myndighetsutövare när de viger, varför denna ordning innebär statligt sanktionerad diskriminering.
Ingenting hänger ihop - utom de politiska partiernas eviga och benhårda motvilja mot att avstå makt och inflytande.
En majoritet av Sveriges biskopar är för civilrättsliga äktenskap och vill avstå från vigselrätten. Men kyrkomötet beslutade i går att Svenska kyrkan ska ansöka om att behålla sin vigselrätt.
Biskoparna får närvara vid kyrkomötet. Men de får inte rösta. Det får bara politikerna.
Sverige är ett mycket märkligt litet land.
