Mellan åtta och femton människors liv släcktes under söndagens protester i Iran. Ännu en gång visar regimen hur lågt den är beredd att sjunka för att slå vakt om makten. När tårgas, batonger och varningsskott inte förmådde skingra demonstranterna sköt polisen rakt in i folkmassan med skarp ammunition. Till råga på allt under shiamuslimernas heligaste högtid, ashura.
Så blodiga upplopp har inte skådats sedan massprotesterna efter fuskvalet i juni.
Det är uppenbart att situationen har polariserats ytterligare sedan dess. Regimen har valt det nakna stålets väg. Makten har alltmer övergått i Revolutionsgardets händer på bekostnad av prästerskapet. Protester slås ned skoningslöst samtidigt som man har inlett en ideologisk motoffensiv såväl inom medierna som utbildningsväsendet. Bland annat ska det upprättas 6000 center i regi av den beryktade Basijmilisen i de iranska skolorna.
Även oppositionen har radikaliserats. I somras riktades protesterna mot den fuskande presidenten Ahmadinejad samtidigt som en av motkandidaterna i valet, Moussavi, var den givna oppositionsledaren. Så inte längre.
Nu riktas vreden direkt mot Irans högste ledare. "Död åt Khamenei!" skanderade demonstranterna på Teherans gator i söndags. Samma mönster var synligt under protesterna på universiteten tidigare i december. Då brände studenterna rentav porträtt av den islamiska revolutionens fader, ayatolla Khomeini.
Irans unga medelklass nöjer sig inte längre med reformer, utan ifrågasätter alltmer öppet gudsstatens grundvalar. Det är en hoppingivande utveckling. Det är verklig demokrati som iranierna behöver, inte ett mänskligare ansikte på en religiös diktatur.
Samtidigt riskerar radikaliseringen att göra oppositionen ledarlös. Sannolikheten för en iransk Gorbatjov har minskat och med det sannolikheten för en fredlig utgång av konfrontationen.
Än så länge sitter regimen säker. Den har förlorat sin legitimitet, men det syns inga tydliga sprickor i statsapparaten. Med förtryck och olja som bränsle kan gudsstaten överleva länge till.
Men oppositionen har nu visat att den inte tänker låta sig tystas. Massivt våld räcker inte för att knäcka iraniernas frihetslängtan. Mot regimens förtryckarstyrkor står en armé av unga och modiga människor som har historien på sin sida. Det kan ta flera år eller ett decennium eller mer, men dramat kan bara sluta på ett sätt.
Omvärlden har en delikat balansgång att vandra. Man måste uttrycka sin djupa avsky för våldet i Iran, men undvika att ge oppositionen en dödskyss. Man måste vidare skärpa sanktionerna för att öka pressen på Iran att överge kärnvapenplanerna. Samtidigt skulle en alltför aggressiv linje kunna servera regimen dess bästa chans att återvinna stöd hos befolkningen.
Iran kommer att dominera många dagordningar under 2010. Omvärlden måste se till att frågan om mänskliga rättigheter inte dränks i oron över en iransk atombomb.