Kyrkan ska stå fri från staten; det är en gammal grundläggande liberal princip som Sverige (snart talar vi år 2010) borde ha uppnått. Men de religiösa samfundens beroende av staten och politiker består; paradoxalt nog i det sekulariserade land där Kalle Anka i dag på SVT utgör den egentliga gudstjänsten.
Julafton borde vara en lämplig tid för eftertanke hos ansvariga politiker - och fler än "samfundsminister" Lena Adelsohn-Liljeroth. Varför måste staten varje år dela ut miljoner kronor i bidrag till vissa trossamfund? Och varför ska vissa sponsras med skattepengar, men inte andra?
2008 delade "Nämnden för statligt stöd till trossamfund" ut drygt 48 miljoner kronor. Bland mottagarna finns Pingströrelsen, sju miljoner kronor; Sveriges muslimska förbund, två miljoner kronor och det lilla ELM-Bibeltrogna vänner, 219000 kronor.
De har alla ansetts uppfylla kriteriet om att "stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på".
Lena Adelsohn-Liljeroth och regeringen har dock sagt nej till Jehovas vittnen, ett samfund som tidigare inte velat ha något statsbidrag då man inte vill involvera sig i så världsliga ting som en bidragsansökan till staten. Vad saken möjligen handlar om är att få Lena Adelsohn-Liljeroths politiska välsignelse: Att Jehovas vittnen vill bli erkänt som ett samfund som alla andra. Det är "en fråga om upprättelse" har företrädare för Jehovas vittnen sagt.
Argumentet från regeringens sida är att Jehovas vittnen inte anses lämpliga då samfundet uppmanar sina medlemmar att inte rösta!
Statens linje är långtifrån glasklar: Jehovas vitten har nämligen fått ett godkänt protokoll från statens religionsprovningsanstalt i och med att man har vigselrätt. Något som sekten Scientologikyrkan också har erhållit. Den som tror på L R Hubbards dyra teser är välkommen i den statliga bröllopsfamiljen, men inte den som tror att Bajen är Gud.
Det faktum att staten delegerar ut sin civilrättsliga myndighetsutövning - vigseln - till den här sortens sekter vittnar förstås om hur förlegat systemet är. Riksdagen borde ha infört en civil borgerlig vigsel och befriat samfunden från deras vigselrätt. Om trossamfunden sedan vill genomföra olika bröllopsceremonier är det deras sak och något vi ska respektera.
Sverige har uppenbarligen en lång väg att gå. Inför Svenska kyrkans val i höstas påpekade statsministerkandidaten Mona Sahlin att kyrkovalet var "lika viktigt som andra val." Det är ett fantastiskt uttalande från Sahlin; hon är inte ens medlem i Svenska kyrkan.
Den bedrövliga partipolitiseringen av Svenska kyrkan består. Och den smittar definitivt av sig och bromsar även skilsmässan mellan staten och andra religiösa samfund.
