Drygt tre veckor efter att "Kubasvensken" Mehdi Ghezali greps tillsammans med två andra svenska medborgare vid en vägspärr i Dera Ghazi Khan-provinsen i Pakistan är det fortfarande mycket som är oklart. Men också en del som är säkert. Exempelvis att området inte precis är vad man vanligtvis kallar turistmål och att de uppgifter som framkommit knappast stärker bilden av att sällskapet var ute på sightseeing i normal mening.
Gängets speciella reshistorik spär förstås på misstankarna. Ghezali hade uppehållit sig i det talibanstyrda Afghanistan när han 2001 greps vid den pakistanska gränsen och sedan fördes till Guantánamo.
Medresenärerna Safia Benouda och Munir Awad hamnade 2007 i etiopiskt fängelse efter att ha rest till Somalia, enligt egen uppgift för att uppleva "äkta muslimsk kultur och vacker natur". Detta på skådeplatsen för ett av världens mest blodiga krig.
Alltsammans är väldigt grumligt. Det gäller emellertid också debatten som har förts om gripandet.
I förtäckta ordalag har det antytts att Ghezalis nya förehavanden i Pakistan innebär att Expressens ledarsida och andra som kritiserade hans internering på Guantánamo var fel ute. Det är befängt.
Kritiken mot fånglägret har inte handlat om att alla fångar har varit oskyldiga. Däremot att de, som alla människor, förtjänat att bli rättsligt prövade. I stället spärrades Ghezali och andra in under vidriga förhållanden, på obestämd framtid. Somliga torterades.
Det finns dock debattörer, Guillouvänstern kan man kalla dem, som har svårt att hålla sig till principerna. Som utöver att kräva rättssäkerhet gärna förnekar själva förekomsten av svenska terrorister.
Men det är ett faktum att det i Sverige finns ett ytterst litet antal radikala muslimer som är beredda att slåss för sina extrema idéer. En handfull har dömts och fängslats utomlands. Det är knappast "islamofobi" - som vissa debattörer gjort gällande - att Säpo håller sådana personer under uppsikt. Tvärtom är det av omsorg om muslimer i exempelvis Irak, där en svensk självmordsbombare förra året dödade flera kvinnor och barn. Eller de redan så utsatta människorna i Afghanistan och Somalia, som är två andra resmål för svenska och europeiska terrorister.
Det finns starka fördomar mot muslimer i Sverige. De klumpas ofta ihop till ett enhetligt kollektiv. Därmed drabbas ett stort antal människor hårt av en minimal grupp av extremister. Det är djupt stötande.
Men det blir knappast bättre av att Mohammed Kharraki, ordförande i Sveriges unga muslimer, i SVT Debatt (17/9) gör allt för att bagatellisera och relativisera de svenska extremisterna.
Muslimska företrädare som inte vill fördöma dem sviker framför allt Sveriges muslimer.
