På måndag är det stortingsval i Norge. De norska väljarna framstår som så där lagom intresserade medan vi i Sverige framstår som fullständigt ointresserade.
Låt vara att en amerikansk president givetvis är av större betydelse för världen - och Sverige - än vad Norges nästa statsminister heter.
Ändå är det i jämförelse med den extrema massmediala bevakningen och uppmärksamheten runt Obama & McCain befogat att ställa frågan: varför är det så tyst om det norska valet?
Där finns dessutom en hel del som har bäring på svensk politik. Mona Sahlin har helt klart hämtat inspiration från Norge där den rödgröna regeringen styrs av Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg.
Och Lars Ohly vill att Sahlins inspiration ska omfatta honom, då den norske finansministern Kristin Halvorsen leder Sosialistisk venstreparti.
Dessutom ingår Sentern i regeringen, som numera har föga likheter med svenska Centern.
Det kan mycket väl bli maktskifte i Norge, men frågan är till vad. Den borgerliga oppositionen är splittrad och alliansbygget outvecklat. Høyreledaren Erna Solberg har levererat olika besked i regeringsfrågan beroende på dagsformen i opinionsmätningarna.
Senaste budet är i alla fall att en borgerlig stortingsmajoritet ska fälla Stoltenbergs regering, men man kan inte lämna besked om vilka partier som ska ingå i en ny. Norska väljare förväntas köpa grisen i säcken där Fremskrittspartiet är på väg att sticka fram sitt fula tryne.
I förra valet fick partiet 22 procent och ser ut att vinna några procentenheter. Partiledaren Siv Jensen har på valmöte efter valmöte trummat in budskapet att de flesta flyktingar är "identitetslösa kriminella människor" och att de borde "interneras på slutna asylmottagningar." Populisten Jensen som aspirerar på statsministerposten har på fullt allvar hävdat att Fremskrittspartiet liknar de svenska Moderaterna.
Så är naturligtvis inte fallet. Men det är Moderaternas systerparti och Høyreledaren Erna Solberg som har öppnat dörren för att regera tillsammans med denne Siv Jensen. Fremskrittspartiet i en norsk regering borde vara tillräckligt skrämmande för att få många traditionella Høyreväljare att byta parti.
Var fjärde norrman ser alltså ut att rösta på Fremskrittspartiets främlingsfientliga linje, och med tanke på Dansk Folkepartis framgångar finns det ytterligare skäl till varför vi borde ägna större uppmärksamhet åt vad som sker i våra nordiska grannländer.
Vi borde fundera över hur det är möjligt att främlingsfientligheten kan få ett sådant starkt fäste i en utvecklad välfärdsstat - hos folket i ett av världens rikaste länder som med sina oljefyndigheter glider på en räkmacka i världsekonomin och vallfärdar till Strömstad för att köpa billig svensk sprit.