Styckmordet på Catrine da Costa är ett av Sveriges mest omdebatterade rättsfall.
Nu har det preskriberats.
Det har fängslat tidningsläsarna sedan 1984, och en hel subkultur av privatspanare har vuxit upp runt händelsen. Man fascineras inte så mycket av det morbida mordet, som av den snåriga juridiska följetong fallet utvecklats till.
Hätska fejder har utspelats mellan försvarare av den ena eller andra teorin. En skola menar att ett svårt rättsövergrepp begicks mot de två personer, "allmänläkaren" och "obducenten", som först dömdes och sen friades för mord, men som aldrig riktigt kunnat rentvå sina namn.
En annan grupp är lika upprörd över att någon vill ta dem i försvar, och kämpar för att läkarna ska dömas.
Den delen av rättsskandalen började faktiskt också med en preskription. 1988 friade Stockholms tingsrätt läkarna för anklagelserna om mord, men skrev samtidigt att de antagligen deltagit i styckningen av da Costas kropp.
Brott mot griftefriden, som det kallas, hade dock en preskriptionstid på bara två år, och läkarna kunde inte dömas. Men de kunde inte heller frias, eftersom det inte fanns någon fällande dom att överklaga. Resten är historia.
Nu är den historien, åtminstone juridiskt sett, över, sedan preskriptionstiden på 25 år passerat. Rättssystemet sätter punkt för sitt misslyckande, och mördaren, eller mördarna, har klarat sig.
Lagboken slås igen, utan att rättvisa skipats.
Det är tragiskt. Fallet da Costa har i flera år tagits upp som exempel på varför vi bör slopa preskriptionstiden för mord och andra mycket allvarliga brott.
Samma sak gäller mordet på Olof Palme, som nu är bara två år från preskription.
Men det är inte bara enskilda fall som skulle räddas av en slopad preskriptionstid för allvarliga brott. Viktiga rättsprinciper och värden står också på spel.
Preskriptionstider är i grund och botten ingen dum idé, för enklare förseelser. Människor förändras, och den som begick ett misstag för 15- 20 år sedan borde få lägga det bakom sig.
Men för de allra värsta brotten, då går det inte att glömma.
Också mördade har familjer, vänner och älskade som kommer att få leva med konsekvenserna - och frågorna - hela sina liv. De har rätt att veta att samhället söker svar så länge det går.
Oskyldigt misstänkta har dessutom rätt att kräva att samhället gör sitt yttersta för att gripa den verklige mördaren. När nu DNA-teknik och andra nya metoder börjat ge genombrott i fall som tidigare förklarats olösbara, finns all anledning att skynda med ändringar i preskriptionslagstiftningen.
Förändringar tycks vara på gång, och det är bra. Men i fallet Catrine da Costa kom de för sent, och så läggs därmed en sista skandal till den långa listan rättsmissar: att mordet överhuvudtaget kunde preskriberas.