Folkhälsominister Maria Larsson påminner om magikern Harry Houdini. Hon är en illusionernas mästare, det måste man ge henne. Hennes mästertrick är fräckt: Larsson försöker - och lyckas i mångas ögon - få tre förlorade år i narkotikapolitiken att framstå som en tid av upplysning och framsteg.
Alla som är insatta i frågorna vet att hon ägnat sig åt skenmanövrar. Men de flesta är dessvärre lika oinsatta i narkotikapolitiken som folkhälsoministern själv.
I går kom ännu en debattartikel med sympatiska budskap, signerad av Maria Larssons utredare Gerhard Larsson.
Där talades exempelvis om att införa en vårdgaranti för missbrukare och om att förändra huvudmannaskapet så att missbruksvården blir sjukhusvårdens ansvar. Detta måste diskuteras, menar utredaren.
Men det har redan diskuterats i evigheter. Förre narkotikasamordnaren Björn Fries har verkat för de flesta av reformerna som Gerhard Larsson nu vill "diskutera" i många år. Fries organisation Mobilisering mot Narkotika producerade massvis med forskning som gav en god och omfattande problembeskrivning. När Maria Larsson tillträdde hösten 2006 var kunskapsläget gott - det som behövdes var åtgärder. Hon valde i stället att hålla sig borta från alla narkotikapolitiska debatter samt att lägga ned Mobilisering mot Narkotika just när organisationen var redo att leverera skarpa förslag.
Om Larsson hade velat skulle hon ha hunnit långt i upprensningen av svensk missbruksvård vid det här laget. Men folkhälsoministern ville uppenbarligen inte. När trycket på henne ökade förra våren satte hon Gerhard Larsson att utreda redan utredda frågor. Han ska lämna sina förslag i November 2010 - efter att mandatperioden är slut. Då har fyra år gått förlorade. Maria Larssons slapphet är förödande. Det är svårt att tolka hennes passivitet på annat sätt än att hon innerst inne tycker om den misslyckade narkotikapolitik som varit.
Hennes agerande på FN:s narkotikakonferens i Wien i vintras var symptomatiskt. Hon gjorde bort Sverige genom att hårt driva på för att få bort ordet "skadereduktion" från dokumenten. Skadereduktion handlar om att se missbrukare som människor och sätta deras hälsa framför narkotikapolitiska utopier. I Sverige har missbrukare inte behandlats som människor. De har framförallt mötts av hårdhänta poliser. Den lilla vård som erbjudits har ofta varit undermålig och ovetenskaplig, dödligheten har följaktligen varit hög.
Så fungerar svensk narkotikapolitik i sitt ursprungsläge, runt om i kommuner och landsting. Nu när regeringen inte trycker på kan tidigare förbättringar snabbt vara bortblåsta. Olustigt nog verkar folkhälsoministern inte bry sig.
