När Mona Sahlin valdes till partiordförande var miljön och klimatet absolut prioriterade områden.
I sitt linjetal på kongressen förra våren utnämnde hon klimatet till vår tids stora samhällsförändrande fråga. I intervjuerna gav hon intryck av att socialdemokraterna nu slutgiltigt ville ta steget in i det gröna folkhem hennes företrädare lanserade på 90-talet.
Även i hennes första partiledardebatt i juni förra året var miljön en huvudfråga. Hon menade att de förändringar som väntas är av sådant slag att de inte går att föreställa sig och att Sverige och socialdemokratin ska vara världsledande.
Men efter sommaren hände det något. Nu kom mer traditionella sakfrågor att dominera, framför allt den ekonomiska politiken och kritik mot orättvisorna i samhället.
I inledningsanförandet till höstens partiledardebatt fanns miljöfrågan inte med och i veckans debatt omnämndes den bara som pengar ”till en och annan järnväg”. Även i andra tal av Mona Sahlin prioriteras frågor som skola, klassklyftor, offentlig service och sjukvård. Inte miljön.
Vad är det som har hänt? Troligen har Sahlin snabbt gjort samma upptäckt som Göran Persson, nämligen att partiets gräsrötter inte är särskilt intresserade av miljön. Tvärtom sammankopplas miljöfrågorna med de opålitliga miljöpartisterna som tycker att det är viktigare med abborrar och vattenloppor än jobb i industrin.
I partiet är det mycket mer drag kring frågor som ojämlikhet och rättvisa än koldioxid och övergödning.
Arbetsfördelningen i opposition har därför återgått till de gamla trygga rollerna från regeringstiden: den gröna politiken är ett måste för att hålla Peter Eriksson inte ska gå till de borgerliga.
Miljöfrågan har nog tillräckligt mycket levande kraft för att klara sig utan helhjärtat engagemang från s. Klimatpolitiken drivs i huvudsak framåt av internationella organ. Men om trenden inom partiet håller i sig innebär det ändå en missad chans, såväl för arbetarrörelsen som för sakfrågan.
De utmaningar Sahlin talade om under sina första månader som partiordförande handlade inte minst om att använda klimatfrågan som hävstång för att modernisera partiet och göra det mer framtidsvänligt. Lösningarna på klimatkrisen bejakar socialdemokratins bättre sidor, kanske framför allt hoppet om att vi tillsammans kan göra världen bättre. Men också internationalism, förnuft och framstegstro.
Klimatfrågan skulle göra slut på den förlamande nostalgin. Om man tar den globala uppvärmningen på allvar är det ju omöjligt att längta tillbaka till det slutna Skorstens-Sverige som sa nej till Europasamarbetet.
Klimatfrågan erbjuder också en fantasieggande koppling mellan individens egna beslut och kollektivets, mellan eget ansvar och samhällets, mellan köksbord och riksdag.
Det gamla klassiska slagordet ”Gör din plikt, kräv din rätt”, får här full upprättelse och s skulle kunna bli något mycket viktigare än en kravmaskin.
Om de svenska socialdemokraterna nu håller på att överge klimatfrågan är det också en allvarlig signal om att demokratierna kanske inte orkar leda förändringen. Sverige är ett ytterst välskött, rikt och sofistikerat land med små konflikter och stora politiska resurser. Här om någonstans borde den demokratiska kapitalismen som samhällsmodell kunna ta initiativet och visa sig värdig.
Att bränna olja och öka välstånd kan vilket sjukt politiskt system som helst, det har både Kina och Saudiarabien bevisat. Demokratierna borde visa att de kan göra större skillnad än så.
