Det är inte svårt att föreställa sig Nicklas Jangestigs förtvivlan. Bilder från obduktionen av hans mördade barn, Max och Saga, har beskådats av tiotusentals personer som laddat ner förundersökningen via Pirate Bay. Att fildelningssajten inte vill ta bort materialet eftersom det inte är olagligt har väckt enorm vrede.
Men det är ett fundament för rättssäkerheten att man inte begränsar möjligheten att granska underlaget till att sätta folk i fängelse, och känslorna har i alltför hög grad fått styra debatten kring Arboga-bilderna.
Till exempel visade justitieminister Beatrice Ask prov på dåligt omdöme när hon snabbt gav vaga löften om att se över "luckor i regelverket".

Flera publicisträvar uttalar sig också okunnigt om att Pirate Bay beter sig oansvarigt som publicerar förundersökningen. För Pirate Bay publicerar ingenting. Sajten är en så kallad Bittorrent-tracker, en server som hjälper nätanvändare att få kontakt så att de kan dela med sig av digitalt material till varandra. Det är en av sajtens tolv miljoner användare som har återpublicerat Arboga-undersökningen.
Om Pirate Bay ändå skulle bestämma sig för att ta bort filen skulle den strax dyka upp någon annanstans. Det är en illusion att man kan kontrollera internet som om det vore ett gammalt pappersarkiv.

Självklart är det inte oproblematiskt att den nya tekniken erbjuder en effektiv distributionsplattform för material som man bara vill ska finnas i goda händer. Förr tvingades den bisarra grupp som läser blodiga förundersökningar för nöjes skull att använda kopiator, dyrt porto och snigelpost för att sprida luntan. Nu räcker det att en person går till domstolen och sedan lägger ut dem på nätet. Sedan kan spridningen ske blixtsnabbt.
Innan TV4 skrev att Arboga-bilderna fanns tillgänglig via Pirate Bay hade ett par tusen laddat ner dem. Nu ligger siffran på 30 000. I de flesta fall når dessa förundersökningar en relativt liten grupp.

Minns Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, som utredde rättssäkerheten i Sverige. Han granskade elva fall efter 1993 där personer som dömts till långa fängelsestraff friats efter att ha fått resning. Bevisen höll inte. Innan 90-talet var detta mycket ovanligt.
Rättsväsendets arbete måste ständigt kunna sättas under lupp av utomstående. Att den öppenheten har ett pris är uppenbart. Men tyvärr är det nödvändigt.