Två uppmärksammade rättegångar har visat på bristerna i det svenska rättssystemet. De pratglada nämndemännen under Arbogarättegången har initierat en välkommen debatt om nämndemannasystemet. Och den pågående hovrättsförhandlingen i Beltran-målet visar på det olämpliga i att den före detta justitieministern och nuvarande ordföranden i riksdagens justitieutskott extraknäcker som advokat. Eller om det nu är som lagstiftare Thomas Bodström utövar sin bisyssla.
Rollkonflikten torde vara uppenbar för en så pass intelligent person som Bodström. Han är inte någon färsk suppleant i kulturutskottet utan en av de mäktigaste av de 349 ledamöterna. I egenskap av ordförande i justitieutskottet är han i högsta grad med och påverkar och bestämmer spelreglerna för landets domstolar.
I praktiken kan han under en lunch med justitieminister Beatrice Ask komma överens om exempelvis ännu en skärpning av våldtäktslagstiftningen. Alltså den lag som advokat Bodström nu använder sig av när han bytt till domstolsslipsen.
"Jag känner mig maktlös mot en makthavare", säger Tito Beltrán och hävdar att Thomas Bodström utnyttjar honom och att rättegången är "politisk".
Ja, rättegången blir politisk i den meningen att Bodströms deltagande ger Beltran möjligheten att påstå att så är fallet. Därmed ifrågasätts domstolens självständighet.
Domstolen är politisk i den meningen att den ena nämndemannen, Rolf Engström, är social-demokrat och att den andre, Björn Jonsson, sitter på moderat mandat. De ska inte ta några politiska hänsyn och kommer säkerligen inte heller att göra det. Men när landets förre justitieminister och Engströms partikamrat uppträder på golvet finns det troligen en och annan som ifrågasätter nämndemännens förmåga till opartiskhet.
Det har varit anmärkningsvärt tyst i jurist-Sverige om Bodströms dubbla roller och om det centrala i en rättsstat att hålla en rågång mellan den lagstiftande och dömande makten. Vad beror tystnaden på? Kollegialitet? En oro för den framtida karriären? För vem vet, om ett par år är Bodström kanske tillbaka som chef på justitiedepartementet och utser nya domare.
En annan relevant fråga är varför Thomas Bodström från början tackade ja till att bli målsägar- biträde till barnflickan.
När huvudrollsinnehavarna heter Tito Beltran, Maria Lundqvist, Carola Häggqvist, Robert Wells, med flera, så kunde rättegångarna inte utvecklas till något annat än ett jättelikt skådespel på den mediala scenen.
Det är inte bara omdömeslöst av Bodström, utan bananrepubliksvarning för det svenska rättsväsendet när ordföranden i riksdagens justitieutskott är med och påverkar utgången i ett spektakulärt och starkt ifrågasatt mål.
Då Bodström tycks trivas bättre i rättssalen, så kan han stanna där.
