I dag införs språkkrav i vårt västra grannland; den som ska bli norsk medborgare och är mellan 18 och 55 år behöver behärska norska eller samiska. Och för det krävs dokumenterade språkkunskaper eller att man har 300 timmar godkänd norskutbildning i bagaget.
Norge är långt ifrån det första landet som har infört liknande krav. i många länder har frågan länge varit okontroversiell. Här hemma finns det dock få debatter som väcker så starka känslor som just integrationsdebatten. I går skrev Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida att migrationsminister Tobias Billström låter "som de moderata valstugearbetarna från 2002".
Så är det lyckligtvis inte. Att driva en politik baserad på att arbetslinjen ska gälla alla är inte att sprida unkna fördomar om invandrargrupper. Däremot gör Svenning rätt i att varna för den högerpopulism som på senare år har vuxit sig allt starkare i Europa.
Övertramp har vi sett också bland svenska etablerade politiker. Inför valet 2006 antydde folkpartiets Mauricio Rojas att invandrares så kallade "sociokulturella arv" låg bakom brottslighet. Den typen av retorik hör inte hemma i ett seriöst debattklimat.
Men det gör inte heller reflexmässiga anklagelser om rasism. Att kalla språkkrav, eller uppmärksammandet av integrationsproblem, för rasism gynnar dessvärre bara missnöjespartierna. Det ska inte heller förnekas att det finns stora utmaningar i det svenska samhället: skolor där barn inte lär sig språket, hög arbetslöshet och omfattande brottslighet i vissa utsatta områden är problem som måste tas på allvar.
Frågan är om ett språkkrav för medborgarskap skulle göra någon skillnad. Svenskt Näringslivs integrationsutredare Farbod Rezania menar att folkpartiets förslag på språkkrav i bästa fall är verkningslöst (Expressen 27/7). Det egentliga problemet är att SFI-utbildningen gör mer skada än nytta, anser han.
Rezania har helt rätt i att det måste finnas bra förutsättningar att lära sig språket; en bra svenskundervisning och ett arbete att gå till. En risk med symboliskt laddade frågor som språkkravet är också att de överskuggar nödvändiga politiska förändringar.
Det avgörande är trots allt att nya grupper släpps in på den svenska arbetsmarknaden - något som försvåras av diskriminering och regleringar som lagen om anställningsskydd. Att det ställs krav på arbetsföra och vuxna invandrade personer - såsom på alla medborgare - är inte fel i sig. Men det gäller att rikta kraven rätt.
Språk- och medborgarskapsfrågan behandlas av Globaliseringsrådet, som har all anledning att följa resultaten av det norska språkkravet. Förslag för att minska glappet mellan nya och infödda invånare behövs. Det gör däremot inte osmaklig populism, eller kontraproduktiva rasistanklagelser för den delen.
