Förra sommaren bröt en bitter försvarsstrid ut inom moderaterna. Frontlinjen gick mellan de nya moderaterna anförda av finansminister Anders Borg - som hävdade att det går att skära bort åtminstone tre-fyra miljarder från försvarets svällande materielbudget - och de gamla moderaterna som protesterade högljutt mot alla sparkrav.
Striden slutade som bekant med att Borg vann och Odenberg fick gå. Men snart nio månader senare undrar man om något egentligen har förändrats. Den gamla visan om försvarets svarta hål i budgeten fortsätter precis som vanligt. Och det gör också politikernas bekymmerslösa gödslande över försvarsindustrin.
Knappt hann den nye försvarsministern Sten Tolgfors tillträda innan han började signera beställningar till det försvarsindustriella komplexet. Jasplanen skulle uppgraderas till Natostandard,
Kockums fick en efterlängtad beställning på att utveckla nästa generations ubåt och nu stundar en ny industriell jättesatsning: om Norge köper det nya avancerade Super-Jas är regeringen redo att utrusta också det svenska flygvapnet med detsamma.
I dag är Sten Tolgfors i Norge för att lämna över den svenska offerten på 48 Super-Jas. Det är inte utan att man undrar om försvarsministern mentalt har stannat kvar på sin förra post - den som handelsminister.
För sett med försvarets ögon är detta en minst sagt märklig satsning. Försvaret har knappt någon användning för de plan man har i dag, eftersom de inte brukas i fredsbevarande operationer. Den usla ekonomin gör att man inte ens har råd att öva ordentligt med planen.
Att i det läget binda upp tiotals miljarder i nya materielbeställningar för att ligga i högteknologisk framkant framstår som helt verklighetsfrämmande.
Finns det då några andra argument som skulle kunna motivera en sådan mångmiljardsatsning? Det är ytterst tveksamt. Jas har varit en gökunge i försvarsbudgeten under decennier och projektet har redan kostat skattebetalarna svindlande 100 miljarder kronor.
De som flaggar för att Jas Gripen nu står inför sitt stora internationella genombrott efter alla år av krascher, tomma orderblock och mutmisstankar har bevisbördan emot sig. Den norske journalisten Trond Lydersen hävdade exempelvis i gårdagens Svenska Dagbladet att det är osannolikt att Norge skulle köpa Jas Gripen i stället för amerikanska Joint Strike Fighter.
Det går självfallet att invända att Sverige, vars framtida uppgift i ett samordnat nordiskt territorialförsvar kommer att vara flygvapnet, självt borde ha den mest avancerade flygplanstypen. Problemet med det argumentet är dels att historien av satsningar på Jasprojektet förskräcker. Dels att regeringen inte har satt ner foten i sina försvarspolitiska prioriteringar.
Vi kan inte samtidigt fördubbla utlandsstyrkan, behålla en nationell försvarsdimension och hålla vapenindustrin under armarna. Det är just dessa grandiosa ambitioner som gör att den svenska försvarsuniformen hela tiden spricker i sömmarna.
Så länge Tolgfors inte kan visa att han väljer bort något - ubåtsförsvaret, övertaliga officerare eller förband - framstår en satsning på Super-Jas som huvudlös.
