Alliansens ledighetskommitté, kristdemokraterna, nöjer sig inte med vårdnadsbidraget. I veckan föreslog partiets så kallade jämställdhetsgrupp att pappadagarna, de tio
dagar papporna får vara hemma med mammorna efter förlossningen, ska fördubblas.
Idén är nygammal. 2005 lade Karl-Petter Thorwaldsson fram ett liknande förslag (SOU 2005:73).
Thorwaldsson välkomnade kd:s förslag i torsdags och sade, enligt SvD, att ”ju mer tid pappan och barnet får tillsammans precis när de kommer från BB, desto mer tid tar pappan
ledigt längre fram”.
Det låter som orsak och verkan: låt pappa gosa in sig ordentligt med sitt spädbarn så vill han vara mer pappaledig senare. Men något sådant orsakssamband är inte bevisat. Det kan mycket väl vara så enkelt att engagerade pappor både är hemma mer i början och senare.

Kd:s argument att tio extra lediga dagar skulle främja jämställdheten är med andra ord svagt. Man hänvisar högtidligt till att barn enligt FN:s barnkonvention har rätt till båda sina föräldrar, men om man vill hedra den principen finns det bara två vägar att gå: antingen låter man båda föräldrarna vara hemma under hela föräldraledigheten –
vilket miljöpartiet har varit inne på – eller så delar man föräldraledigheten lika: hälften till mamma, hälften till pappa.
Det första alternativet faller på sin ekonomiska orimlighet. Det andra alternativet har stora fördelar. Det kostar ingenting; det krävs ingen ständigt utökad ledighet för att ge mer till pappa utan att ta något från mamma.
Lång, oglamorös pappaledighet leder dessutom till att papporna får mer genuin kontakt med och kunskap om sina barn. Därigenom får de både mer vardagsmakt och mer vardagsansvar i familjen. Då minskar risken att de blir birollsinnehavare i sina egna hem liksom risken att mammorna blir dubbelarbetande och i värsta fall utslitna
senare under barnåren.
Dessutom utjämnas karriär- och löneskillnaderna mellan könen i ett längre perspektiv. Och det är märkligt att kd och andra ”vara hemma med barnen”-fantaster alltid tycks glömma detta enkla faktum: hälften av de omhuldade barnen är flickor. Vilken framtid vill man ge dem när de har slutat vara lintottar och vuxit upp till kvinnor, om man nu verkligen är för jämställdhet?

Frågan är förstås hur mycket kd egentligen brinner för jämställdhet. Inte mycket, av allt att döma. De tio extra pappadagarna liknar fikonlövet som ska skyla att partiets nya jämställdhetspolitik är en fortsättning på dess konservativa familjepolitik men med andra retoriska medel. Ty förutom pappadagar föreslår ”jämställdhetsgruppen” bland annat differentierade dagistaxor ämnade att ge föräldrar incitament att jobba kortare dagar.
Alla som har någon verklighetsförankring vet vad det innebär i praktiken: incitament för kvinnor att jobba ännu mer deltid än de redan gör.
Om kd vill bli trovärdigt som ett modernt, jämställt parti måste man börja prestera betydligt bättre.