Euforin bland världens kosovoalbaner visste inga gränser när Kosovo i går förklarade sig självständigt. Nio år efter Natos bombningar av Serbien tog den FN-ledda provinsen det avgörande steget och kapade banden till Serbien.
Det är lätt att förstå glädjen. Efter att ha upplevt det brutala förtrycket under Milosevic, ett krig och en utdragen väntan under FN:s förmyndarskap har kosovoalbanerna till sist nått sina drömmars mål – ett självständigt Kosovo.
Men euforin kan komma att bli kortvarig. Det räcker nämligen inte att utropa självständighet för att uppnå verklig suveränitet; den nya staten måste också erkännas av omvärlden. Annars blir självständighetsdeklarationen ett slag i luften, vilket kosovoalbanerna själva erfor vid ett tidigare försök i början på 90-talet.
Kosovo kan visserligen räkna med ett snart erkännande från USA och flertalet EU-länder. Men Ryssland har redan förklarat att man kommer att förhindra att Kosovo får en plats i FN, och Serbien svor så sent som i går att landet aldrig kommer att erkänna Kosovos självständighet.

Den nya staten står därför inför svåra utmaningar. Den enskilt viktigaste frågan är förstås hur Serbien kommer att reagera på självständighetsförklaringen. Kommer Belgrad att nöja sig med att försöka ignorera och isolera Kosovo eller smids det mer drastiska planer, såsom att försöka få till stånd en delning längs floden Ibar?
Vill det sig riktigt illa skulle Kosovos självständighetsförklaring kunna utlösa en ny våg av flyktingströmmar och sönderfall som når även Bosnien och Makedonien.
Mot den bakgrunden hade man kunnat önska att marken hade beretts bättre innan Kosovo formellt tog ut skilsmässa från Serbien. Kanske hade ytterligare något års eller några års lirkande med Serbien från EU:s sida lyckats häva det kompakta motståndet. Kanske inte. Och måhända hade USA och EU:s tungviktarländer kunnat ägna mer tid och energi åt att samla styrkorna internt innan man vinkade fram Kosovos självständighetsförklaring.

Men i dagens läge är den enda rimliga hållningen att så snabbt som möjligt erkänna den nya staten givet att den underkastar sig de villkor som det internationella samfundet har satt upp. Ingen är betjänt av ett EU som talar med flera tungor och späder på osäkerheten kring den nya statens ställning. Tvärtom måste EU hålla samman och tydligt göra klart för Serbien och Ryssland att Kosovo är ett unikt fall som ingalunda kan användas som förevändning för att driva fram nya delningar vare sig på Balkan eller på något annat håll.
Carl Bildts motstånd mot ett skyndsamt svenskt erkännande är därför svårbegripligt och olyckligt. Han hänvisar till att det folkrättsliga läget är oklart och att det spända läget i regionen kräver att man går fram med stor försiktighet. Må så vara. Men osäkerheten – såväl folkrättsligt som politiskt – lär ju bara öka om omvärlden uppträder splittrat.

Socialdemokraterna har helt rätt i att utrikesnämndens möte 4 mars borde ha tidigarelagts för att möjliggöra ett svenskt erkännande av Kosovo i samordning med majoriteten av de övriga EU-länderna. Nu riskerar Sverige att hamna i en märklig sits som velig eftersläntare.