Förra söndagen inställde sig Susanne Eriksson på Hinseberg.
Hon började avtjäna det ettåriga fängelsestraff hon tilldömts för att hon som svårt MS-sjuk odlat och använt cannabis för att lindra sina plågor.
När jag för ett par veckor sedan publicerade en intervju med Susanne kom många kommentarer. De allra flesta upprördes på samma sätt som jag över att vi i vårt förment humana solidariska samhälle spärrade in en svårt handikappad människa för att hon som smärtlindring använt en substans som är olaglig. Trots att det är vetenskapligt belagt att den fungerar.
Men all upprördhet riktades inte mot polis och domstolsväsende.
I vissas ögon låg det förfärliga snarare hos Susanne och hos mig.
”Hon är ju bara en knarkare” sa och skrev vissa. ”En kvällstidningsjournalist försöker dra stora snyftvalsen om nån stackars pundare” sa en annan.
Som om vi måste vara perfekta människor för att skyddas från övergrepp.
Susanne Eriksson är ingen perfekt människa.
Från min egen trygga medelklassposition kan jag knappt ta till mig det jag läser om Susanne Erikssons liv. Hur hon först testade att sniffa i 10-årsåldern. Hur hon under en period av sitt liv stal mat för att klara sig.
Hur hon är dömd för snatterier, hur hon
tvingades kämpa mot sjukvården i ett tiotal år för att få sin MS-diagnos. Ingen lyssnade på henne, ingen tog hennes symtom på allvar.
Sedan jag skrev den där intervjun har jag också upptäckt att en av de saker hon berättade inte stämmer. När hon sade att hon inte fick sin medicin på Kronobergshäktet handlade det i själva verket om ett missförstånd om hur medicinen borde förvaras. Att hon vägrade ta sin medicin för att hon ansåg att kriminalvården förvarade den felaktigt kan knappast läggas kriminalvården till last.
Jag skulle kunna reagera med ilska själv nu. Jag har det absolut i mig, när hon inte är ett perfekt oskyldigt offer är det bara alltför lätt att känna att hon får skylla sig själv.
Men ändrar det något egentligen? Är det okej att spärra in svårt sjuka människor på lång tid för att de försökt självmedicinera för att de har en historia av allmänt elände?
För att anknyta till en fråga som folkpartisten Camilla Lindberg nyligen ställde till justitieminister Beatrice Ask i riksdagen, så dömdes en man häromveckan för svår misshandel av sitt två veckor gamla barn.
Barnet hade svåra skallskador efter upprepade fall av trubbigt våld mot huvudet. Han fick också ett års fängelse.
Lindberg frågar Beatrice Ask om det verkligen är rimligt att se odling av cannabis för eget medicinskt bruk som ett lika svårt brott som att nästan slå ihjäl sin egen nyfödda bebis. Ask svarar något luddigt om att man ska kunna ta mer hänsyn till försvårande eller förmildrande skäl framöver.
Men i Susannes fall sågs ju hennes sjukdom som försvårande.
Den långa häktestiden på 37 dagar hänvisas enligt häktesprotokollet till risken för fortsatt brottslighet. Eftersom hon ansåg att det hjälpte mot hennes sjukdom skulle hon förmodligen fortsätta röka marijuana. Samma sak med det långa fängelsestraffet.
I de flesta av våra grannländer ser polisen mellan fingrarna på medicinskt cannabisbruk. Finland kommer till och med att legalisera det formellt. Även i Sverige förekommer det att läkare accepterar marijuana som lindring för döende patienter.
Man får bara hoppas att ingen skickar polisen på dem. I så fall får vi kanske öppna ett hospice-annex utanför Kumla.
