Hur deprimerade är egentligen barn och ungdomar i världens bästa, mest barnvänliga välfärdsland? Enligt Bris och, om man får tro de regelbundna larmen från barnombudsmannen, är läget alarmerande. Och det blir bara värre och värre.
Men enligt överläkaren i psykiatri, David Eberhardt, (Expressens debattsida i går) är detta en tveksam sanning.
Bris hävdar att barn mår allt sämre, men antalet kontakter ökade faktiskt bara med 128 samtal och mejl från 2006 till 2007. ”Denna helt marginella ökning har fått ett närmast hysteriskt genomslag i medierna,” skriver Eberhardt. Och man kan förvisso fråga sig om antalet kontakter med Bris över huvud taget bör betraktas som ett mått på barns olycka. Det kanske mer är ett mått på hur känt Bris är. Eller på hur handlingskraftiga och utåtriktade – och vana att slänga i väg mejl – dagens barn är.
Men, kan man invända, är det inte extremt viktigt att vi håller koll på barnens mentala hälsa? Bör vi inte vända på varenda sten för att hitta deras dolda sorger? Kan vi över huvud taget tala för mycket om detta? Kan vi ta det på för stort allvar?
Ja, tänk om vi kanske kan det. Tänk om det faktiskt är skadligt att generellt utmåla dagens barn och ungdom som djupt deprimerade. Tänk om vi skapar en ond cirkel, där vi ger barnen en deprimerad, sjuk, offeridentitet som de sedan väluppfostrat odlar. I synnerhet flickorna, vilkas deppiga, självskärande, självmordsdrömmande misär är ett ständigt och kärt tema i samhällsdebatten.
Ångesten är en listig best. Den kan vara självproducerande. Den kan bli en del av ens identitet – i synnerhet hos unga, vilket man kan ana när man surfar runt på emo-ungarnas My Space-sidor och skunkdagböcker. Och när en ung person väl har fått en identitet som sjuk, som ledsen, som skör och bräcklig, då är den oändligt svår att bryta sig ur.
Naturligtvis finns det barn i detta land som har det vedervärdigt, barn som misshandlas, utsätts för psykiska och sexuella övergrepp, lever i drog- och alkoholhelveten; barn som inte får lämna hemmet eller umgås med jämnåriga utom i skolan. De barnen är verkligen värda vår oro och de behöver samhällets hjälp – vilket de inte kommer att få, många av dem, det är den bistra sanningen. Men de bör naturligtvis vara fokus för vuxenvärldens inventering av barns olycka.
Att däremot skriva larmrapporter och övertända debattartiklar om att helt normala barn känner sig deppiga under tonåren, visar tecken på sorg när deras husdjur dör, tycker att det är sorgligt att det är krig och svält i Afrika och blir stressade av skola och läxläsning, trots att de har mindre läxor än några andra barn i den utvecklade världen – det är ett ofog, faktiskt.
”Sånt är livet!” är antagligen ett uttryck som har fallit i alltför djup glömska i vårt mjuka, EQ-alerta samhälle – liksom ”Ett liv utan sorger är som en målning utan skuggor”, ”Efter regn kommer sol” och ”Ta inte dig själv på så himla stort allvar.”
Vi vuxna vet att de gamla klichéerna har ett korn av sanning i sig, och det är faktiskt vårt jobb att helt mossigt tråka ut de yngre genom att föra den lärdomen vidare.
