Så livaktig är bilden av en mörk kvinnohistoria att det så sent som 2004 är möjligt att göra drama på den. I Mike Leighs ”Vera Drake” fick vi följa en medelålders kvinnlig abortör som med rivjärn och tvål tog sig an sjubarnsmammor, våldtäktsoffer och minderåriga i efterkrigens England.
Det var tårar, skräck, fasa och män som gör vad de vill.
Men är distinktionen sann? Lena Lennerhed, ordförande i RFSU och idéhistoriker, menar att den inte är det. I nyutkomna studien ”Historier om ett brott – illegala aborter i Sverige på 1900-talet” (Bokförlaget Atlas), tecknas en annan historia.
Bland annat att illegala aborter kunde innebära fara men att de för det mesta inte gjorde det. Ivar Olofsson som tog emot tusentals kvinnor i sin villa i Saltsjö-Duvnäs var en erkänt skicklig abortör men saknade adekvat medicinsk utbildning.
Varför ägna hela sitt liv åt illegala aborter? Av medkänsla, o c h för de lätta pengarnas skull.
Den åtskillnad som Leigh gjorde i sin film, mellan den oändligt godhjärtade Vera Drake och andra, mer profithungriga abortörer, löser Lennerhed upp. Kvacksalvare existerade förvisso men betydligt vanligare var en abortör med kunskap om hur ingreppet skulle ske.

1975 fick Sverige sin nuvarande abortlag. Det var naturligtvis en seger, men Lennerhed pekar på att utvecklingen snarare böljat fram och tillbaka än gått spikrakt framåt. Från ett relativt överseende 20-tal, via ett restriktivt 50-tal till ett liberalare 60-tal.
Redan 1934 skriver till exempel Lena, senare författaren Lena Larsson, i sin dagbok om sina upplevelser av graviditet och abort:
”Jag hoppade ned från bordet och började med darrande händer ta på mig mina byxor. Jag skulle ha ett barn! Åh gud hjälpe mig olyckliga barn! Jag ska få ett barn! Inte förrän nu såg jag den förfärliga sanningen för mig! Ett barn!”
Det låter som upptakten till den gängse blodiga storyn. Mycket riktigt bryter hon också ihop inför beskedet att hon måste meddela sin mamma om saken.
Men mamman kramar om sin dotter, aborten ordnas via ett fejkat intyg om påstådd anemi och i dagboken tackar Lena all vårdpersonal för den vänlighet de visat henne.

Lena var femton år. Den typiska åldern på den ofrivilligt gravida? Nej. När Lennerhed sammanfattar rapporter från 1900-talets första hälft framgår att den typiska abortpatienten varken var tonårsflickan eller sjubarnsmamman utan en gift kvinna med få barn.
”Flertalet hade två, tre barn och betonade att det var ett lagom antal, av såväl ekonomiska, medicinska som känslomässiga skäl.”
Vanliga kvinnor med andra ord, kvinnor som helt enkelt inte ville ha barn, trots att de hade resurserna att ta hand om ett. ”Vi är glada över våra tre barn och vi vill deras allra bästa”, skriver till exempel en kvinna i Norrköping som vill avbryta sin graviditet.
Ett påhitt från mannens sida? Nej, trots samtal finner man sällan stöd för den farhågan.

Den enda gemensamma nämnaren för kvinnor som gör abort är helt enkelt denna: graviditeten bor i magen men moderskapet sitter i huvudet. Så tillät sig kvinnor att resonera redan på 30-talet. Sjuttio år senare vill jag påstå att utmaningen i abortfrågan fortfarande ligger i att våga tala så.
Bara så. Och inte frestas att ta till den där om strumpstickorna.