Allt som partiet tar i verkar ju bli fel. Privatiseringsministern Mats Odell är ett av de statsråd som syns mest och gör bort sig mest. Löftet om sänkt bensinskatt gick upp i rök, till stort förtret för de av klimathotet oberörda flygbladsutdelarna utanför partiets kommun- och landstingspolitiska dagar som inleddes i går. Av fastighetsskatten blev det heller inget. Visst avskaffades skatten formellt sett, men bara för att omedelbart återuppstå i form av avgifter och uppskovsräntor.
Till och med en säker vinnarfråga som det avskaffade apoteksmonopolet har man misslyckats med att kommunicera.
I stället för att säga det självklara, att det överallt annars fungerar bra med konkurrerande apotek, tycks man ha lyckats övertyga en majoritet av svenskarna om att den bästa av världar är den där man bara kan köpa medicin i statliga monopolbutiker.
Jag vågar knappt tänka på hur de riskerar att sjabbla bort en av de viktigaste välfärdsreformerna på många år. Nämligen att regeringen till sommaren tar ett stort steg för att göra tandvården till en del av välfärdsstaten, i stället för att som i dag låta den vara en fråga för den egna plånboken.

Som om de sakpolitiska problemen inte vore nog hamnar partiet i den senaste opinionsmätningen under fyraprocentsspärren. Inte undra på att Göran Hägglunds i vanliga fall så glada humör var märkbart frånvarande när han mötte sina kommunalpolitiker.
Ju sämre siffrorna blir desto större press kommer den kristdemokratiska partiledningen att hamna under. De partiaktiva kommer att kräva att ledningen tar strid för deras hjärtefrågor i tron att det ska ge mer uppmärksamhet åt partiet.
Häromdagen beskrev Expressen exempelvis hur ledande kristdemokrater på
lokalplanet sätter frågan om könsneutrala äktenskap före allianssamarbetet och kräver att partiet lämnar regeringen om de inte får igenom sitt nej till homoäktenskap.
Att balansera mellan kraven från de partiaktiva och möjligheterna att vinna nya väljare är en svårighet som alla partiledningar ställs inför. Men sannolikt är utmaningen större för kristdemokraterna, där många i partiets kärntrupp står väldigt långt från de allmänborgerliga väljare som man vill vinna på valdagen.

Egentligen borde kristdemokraterna kunna bli ett betydligt större parti. Många väljare håller ju med partiet i stora frågor som sjukvården och äldreomsorgen. Men samtidigt tycker de med rätta att det finns betydligt viktigare frågor än den om könsneutrala
äktenskap för politiker att ägna tid och kraft åt.
Jag kan se framför mig hur borgerliga sympatisörer kommer att tveka på valdagen 2010 på precis samma sätt som många socialdemokrater tvekade 2006. Då handlade det om rädslan att rösta på en regering vars politik dikterades av miljöpartiet. 2010 kan det komma att handla om att undvika ett parti vars aktiva medlemmar är besatta av frågan om vilka som ska få gifta sig.