Storögda barn med levande ljus i händerna. Så har bilden av elbristens Gaza sett ut som har spridits över världen de senaste dagarna. Utan att förminska lidandet bland palestinierna kan man konstatera att Hamas har vunnit en effektiv PR-seger i den senaste kraftmätningen med Israel. Omvärlden, som knappt har haft ett kritiskt ord att säga om blockaden mot Gaza det senaste halvåret, riktar nu åter sina blickar mot kustremsan sedan Israel strypt även bränsletillförseln.
Israel tycks ha insett detta och valde i går kväll att lätta på blockaden. I dag kommer så väl mediciner som bränsle till gazas enda kraftverk att släppas igenom. Men även om den akuta krisen snart är löst kvarstår den bakomliggande konflikten.
Gaza är fredsprocessens svarta hål, som Israels premiär- minister Olmert och palestiniernas president Abbas helst vill tänka bort. Men båda inser förstås att så länge det inte finns någon lösning på Gazaproblemet kommer fredssamtalen aldrig att leda någonvart. Israel kan inte gärna sluta fred med en motpart som inte kontrollerar sitt territorium och leva med ständig raketbeskjutning även efter att fredsavtal har undertecknats.
Så hur ska problemet lösas? Israels linje har ända sedan Hamas vann valet 2006 varit att försöka underminera islamiströrelsens maktinnehav. Men inte ens det senaste halvårets stenhårda blockad mot Gaza har ruckat på Hamas grepp om makten.
Bortsett från att man måste ifrågasätta det moraliska i att utsätta en hel befolkning för kollektiv bestraffning, liksom i att försöka kullkasta ett demokratiskt valresultat, verkar strategin vara utsiktslös. Varken Israel eller de palestinska styrkorna kommer att kunna besegra Hamas militärt, och politiskt lär rörelsen knappast släppa taget frivilligt.

Så även om man skulle vilja går det inte att tänka bort Hamas ur den israelisk-palestinska ekvationen. En mer realistisk väg vore därför att försöka tämja den militanta rörelsen genom att väva in den i den politiska processen. Ett första steg skulle kunna vara att pröva Hamas erbjudande om vapenvila och se om Gazaregimen verkligen skulle stå fast vid sitt ord.
Hamas och Fatah måste också förr eller senare inleda en försoningsprocess som sätter punkt för uppdelningen i ”Fatahstan” och ”Hamastan”. I slutändan är det bättre även för Israel att ha en motpart som inkluderar bittra fiender i sina led än att förhandla med en vän som inte kontrollerar mycket mer än sitt eget högkvarter.
Hamas kan självfallet skjuta fredsprocessen i sank även från insidan med sin vägran att erkänna Israels rätt att existera, men rörelsen skulle rimligen få svårt att vägra låta palestinierna ta ställning till ett fredsavtal i en folkomröstning.
Stearinljusen i Gaza har lyst upp fredsprocessens mörka vrå. Det är en viktig påminnelse om tröstlösheten i denna trångbodda, isolerade enklav och om behovet av att pröva en ny väg ut ur dödläget.