Vill vi svenskar bo som i USA, var och en i sitt eget lilla hus i oändliga villamattor och köra till jobbet, var och en i sin egen stora bil i oändliga motorvägsfält? Eller vill vi bo mer europeiskt, tätare, mindre, nära till jobbet, fiket och affären, och åka tunnelbana eller pendeltåg?
Frågan är inte retorisk. Det handlar om ett vägval, där man ur personlig synvinkel kan hitta argument för båda varianterna. Hittills har vi i Sverige dragit åt den amerikanska modellen.
Trots att en allt större andel av landets befolkning bor i tättbebyggda områden har vi fortsatt att vilja bo i villa och åka bil. Knappt två tredjedelar av alla resor till och från jobbet i Sverige sker med bil. Det är mer än fyra gånger mer än den futtiga andel som sker med kollektivtrafik.
I 60 procent av bilresorna är det dessutom en ensam förare i varje bil. Det är förstås rätt begripligt om det handlar om att ta sig från Blötberget till Borlänge, men mindre fiffigt från Sankt Eriksplan till Solna. Ändå är det varje dag fler i Stockholmsområdet som åker till jobbet med bil än som åker kollektivt. Korta privatresor med egen bil är den sortens resor som ökar allra mest, och en stor del av ökningen sker i storstäderna.
När regeringens klimatberedning i dag har möte för att diskutera om vi ska sänka utsläppen av växthusgaser med 30 eller 40 procent kommer man kanske inte att diskutera den svenska villadrömmen. Men frågan är om man inte borde.
Om vi ska kunna minska utsläppen kan vi nämligen inte fortsätta bygga in oss i den amerikanska stadsbyggnadstraditionen. Det må vara hur trevligt som helst att bo lantligt och jobba i stan, men en fortsatt gles stadsbyggnad där människor bor långt ifrån varandra och är beroende av bilen för att ta sig till och från hemmet går inte att kombinera med en hejdad växthuseffekt.
Det kan verka paradoxalt, men den täta klassiska staden är det mest miljövänliga boendet man kan tänka sig.
Ändå bygger vi inte så. Ändå planerar vi inte trafiken så. Nu senast påpekade några professorer i DN i helgen att Förbifart Stockholm, den nya stora motorvägen som ska sammanlänka Stockholmsregionens norra och södra delar, tvärtom bygger på idén att vi fortsatt ska bygga glest och bilberoende. I själva motiveringen till leden säger till exempel vägverket att man med en sådan motorväg kan bygga bostadsområden utan kollektivtrafik. Om vi ska uppfylla klimatmålen borde väl det vara ett argument mot leden snarare än för?
I andra större städer är hållningen densamma. Ingen skulle planera ett nytt bostadsområde utan tillgänglighet för bil. Närheten till kollektivtrafik, särskilt den mest effektiva som sker på spår, prioriteras däremot ofta bort. Inga större satsningar på urban spårbunden kollektivtrafik, tunnelbana eller spårvagn, har skett någonstans i landet på de senaste 40 åren. Om utsläppen ska ner måste det dödläget släppa. Bil- och villadrömmen har ett alldeles för högt pris.
