Men häromdagen fick en handfull moderata kommunalpolitiker nog av dåliga opinionssiffror och förklarade för Ekoredaktionen att de inte längre känner igen sitt parti.
Regeringens låga stöd hänger, enligt bland andra kommunalråden i Falun och Haninge, ihop med att det varit för lite av traditionell moderat politik i exempelvis försvarsfrågan.
Samtidigt som några drömmer sig tillbaka till
tiden före de nya moderaterna har vi fått se en öppen konflikt i fildelningsfrågan, där ett antal moderata riksdagsledamöter gjort gemensam sak med piratrörelsen.
Det som gör fildelningsbråket intressant är att det inte följer det vanliga konfliktmönstret inom moderaterna, där nyliberaler står mot konservativa. Tvärtom hittar man nyliberaler på båda sidor.
I stället handlar konflikten om hur man ska väga den egna ideologin mot näringslivets krav. Länge var ju moderaterna ett intresseparti för storföretagen och militären. Precis på samma sätt som centern var ett intresseparti för bonderörelsen och socialdemokraterna för fackföreningarna.
Trots den nyliberala revolutionen, som på 1980- och 90-talet gjorde rent hus med mycket av den gamla överhetshögern, har traditionen levt vidare.

Det handlar inte bara om moderater som drömmer om hur bra allt skulle vara i politiken om det bara fungerade som i ”det privata näringslivet”. Det handlar också om en vilja att ta företagens parti, även om deras motiv och argument kan ifrågasättas. De som talar om den privata äganderätten och som vill försvara sin rätt att tjäna pengar kan väl inte ha fel?
Men på samma sätt som finansminister Anders Borg i somras utmanade traditionen att värna försvarsbudgeten, får bolagshögern nu för första gången mothugg. Ett liberalt samhälle är inte samma sak som ett samhälle där företagens alla krav tillgodoses.
Egentligen borde det vara självklart. När storföretagen och övervakningsstaten slår sig ihop, som i fildelningsfrågan, bör man vara oroad över konsekvenserna för den personliga friheten och integriteten. Och det
oavsett hur man ställer sig i den faktiska sakfrågan om upphovsrätten.
För upphovsrättsfrågan är långtifrån enkel ur ett
liberalt perspektiv. Å ena
sidan bör upphovsmännen få ekonomisk ersättning för sitt arbete. Å andra sidan är det absurt att som musikindustrins lobbyister jämställa upphovsrätten med äganderätten.

Äganderätt innebär att jag får göra vad jag vill med det jag äger – göra om det eller sälja det vidare. Upphovsrätten handlar om en inskränkning av just dessa rättigheter.
Till viss del är det motiverat. Ett läkemedelsföretag som investerat miljarder i att ta fram ett nytt läkemedel måste självklart ha chansen att tjäna pengar på sin forskning. Men samtidigt blir det lite märkligt när skivindustrin menar att den senaste poplåten förtjänar att skyddas under längre tid än ett nytt läkemedel.
Detta understryker att upphovsrätten bara är en praktisk lösning på frågan om ersättning till upphovsmännen och knappast kan jämföras med äganderätten. Därför måste skyddet för upphovsrätten också vägas mot andra värden.
För vad är egentligen viktigast: att vissa företag fortsätter att kunna tjäna pengar på en enligt många förlegad affärsmodell eller rätten att kunna kommunicera fritt utan att bli övervakad?
Det som är bra för företagen är inte nödvändigtvis bra för ett öppet och liberalt samhälle. Det är en viktig insikt som förhoppningsvis kan sprida sig vidare inom moderaterna.