Ett lyft ner i kundvagnen, ett in i bilen och ett in i huset. Sedan ett sista några dagar senare ut i soptunnan. Totalt fyra lyft, sedan kasseras den.
Så ungefär ser nog de flesta platspåsars verksamma liv ut, trots att den skulle kunna användas många, många gånger till. Den är slitstark, hygienisk och praktisk men ändå en engångsprodukt nästan överallt i världen. Konsumtionen kan räknas i miljarder – per dag.
Plastpåsen är också ett reellt miljöproblem i många länder. I första hand brukar den uppmärksammas som ett problem för turistindustrin. Det ser inte bra ut när miljoner påsar rullar runt i vinden och fastnar i staketen. På senare år har också plastdöden i haven väckt engagemang. Havssköldpaddor och valar tror att påsarna går att äta och kvävs eller får sina tarmar förstörda.
En rad regeringar och kommuner i storstäder har därför försökt införa förbud mot engångspåsar eller straffavgifter för att dämpa konsumtionen. Det har gått så där.
Irland är det land som lyckats bäst med en rejäl avgift på två kronor. Bangladesh har en speciell situation eftersom de återkommande översvämningarna gör att platspåsarna korkar igen dräneringssystemen. Där är de helt förbjudna.

Den australiensiska regeringen är ett intressant exempel på hur processen oftast ser ut. Med start redan på 80-talet har miljömyndigheterna gjort en rad försök att dämpa konsumtionen av påsar som nu uppgår till 6,8 miljarder per år. Australien har stora problem med påsnedskräpning både på land och i haven, men har ändå inte fått till stånd någon lösning eftersom plastpåsen helt enkelt är för populär.
Regeringen har på sistone lakoniskt vädjat till allmänheten och butiksinnehavare att ta sitt ansvar. Men denna veckan blev det plötsligt ett annat tonläge.
Orsaken är att Kina plötsligt och resolut i tisdags införde ett förbud mot gratis plastpåsar. Från 1 juni måste alla butiker ta betalt och de tunna påsarna förbjuds helt. Företag som bryter mot reglerna får sina vinster och varor konfiskerade.
Regeringen i Peking uppmanar folk att återgå till att använda korgar och tygpåsar.
Kinas beslutskraft inspirerade omedelbart den demokratiska grannen i syd. Miljöminister
Peter Garrett meddelade att Australien måste följa Kinas föredöme och aviserade en åtgärdsplan i slutet av året.

Kina motiverade visserligen sitt förbud med att plastpåsarna slösar bort olja som kan användas till annat. Men beslutskraften är ändå en föraning om vad som möjligen väntar. Hittills har miljöpolitiken varit obefintlig i Kina, vilket snabbt har fått förödande effekter. Men även Kina måste snart bygga ekologiskt hållbara samhällen och här finns onekligen en ny chans för diktaturen. Om den kommande kinesiska miljöoffensiven genomdrivs med samma konsekvens som den ekonomiska kan den nämligen bli ett globalt föredöme.
Den kinesiska regeringen behöver inte oroa sig för obekväma beslut eller uppblossande bensinskatteuppror. Den gör som den vill.

I debatten om Sovjetkommunismen underskattar man ofta den praktiska framgången som orsak till legitimiteten i väst. Det är klart att vissa grupper svärmat för antidemokratin som sådan, men man måste komma ihåg att Sovjetunionen långt in på 70-talet ansågs vara ekonomiskt mycket framgångsrikt. Det efterblivna Ryssland förlorade mot Tyskland i första världskriget. 20 år efteråt krossade Sovjet Tyskland, erövrade halva Europa, blev jämlike med världens enda stormakt och vann första steget i rymdkapplöpningen. Kommunismen gjorde skillnad.
Det mänskliga priset var oerhört, men den ekonomiska framgången var gigantisk.
Mycket talar för att den ekologiska krisen kommer att utmana de politiska systemen på ungefär samma sätt som de sociala kriserna gjorde under 1900-talets industrialisering. Marknadsekonomins och demokratins seger var inte given då och är det inte nu heller, även om de leder. Om de auktoritära regimerna på sikt blir bäst på miljöpolitik lever demokratin faktiskt farligt.
Därför är det inte bara ”vi i de rika länderna” som måste gå före, utan minst lika mycket vi i de demokratiska. Att Kina på ett halvår fixar det som Australien ägnat decennier åt borde vara lika chockerande som att Sovjet var först med sin sputnik.