En berusad man som skjuter ihjäl ett barn på en meters avstånd brukar inte få sympatier.
Men pappan i Rödeby har vänt ett nytt blad i Sverige.
Åtalet mot den 50-årige mannen kom i fredags och berättade ett mer brutalt drama än vad som tidigare varit känt. Mannen sköt direkt på pojkarna, i ryggen och i bröstet. Han gick ut mot dem på gårdsplanen och sköt på nära håll.
Den döde 15-åringen, Simon, tycks till och med ha bett för sitt liv, svårt skottskadad, stående på knä. Den scenen gör mig gråtfärdig. 15 år, obeväpnad, blodig, och så ett skott rakt in i bröstet, av en vuxen man.
Ändå präglas rapporteringen och reaktionerna av en slags förståelse. Familjen hade ju trakasserats i åratal. Mopedpojkarna härskade över skogarna som fullfjädrade Bandidos. Nu hade de kommit till gården mitt i natten för en slutgiltig uppgörelse, polisen fanns långt borta nere i Karlskrona, de skrek att de skulle döda. Vad gör man?
Ja, vad gör man med svenska tonårspojkar?
Könsschabloner är alltid ett svårt kapitel eftersom de så ofta inte stämmer. Efter ett par decennier av medvetandehöjande kollektivisering av kvinnor vet vi vilka risker som finns. Men i ett avseende schabloniseras det alldeles för lite i svensk samhällsdebatt: det går inte bra för pojkar, som kollektiv.
Brottsstatistiken är förödande. Pojkar, eller unga män, begår i praktiken alla våldsbrott, hatbrott, sexualbrott, och så vidare. Fast samhället har blivit oändligt mycket rikare och skolorna mycket mer sofistikerade i sociala frågor ligger de aggressiva brotten på samma nivå eller strax över.
Huvudproblemet verkar faktiskt inte vara socioekonomisk bakgrund eller tillgång på alkohol eller frånvarande pappor. Huvudproblemet verkar vara pojkar i tonåren.
Statistiken från skolan – som ju är pojkarnas huvudsyssla – är lika nedslående.
Hur man än vänder och vrider på statistiken från grundskola och gymnasium finns det bara en slutsats – att vara pojke är ett mycket svårt problem. Det finns ingen kategori som det går sämre för än kategorin pojkar. Invandrade flickor får numera bättre betyg än svenska pojkar. På högskolan är kvinnorna sedan många år i klar och snabbt växande majoritet. Pojkarna kommer faktiskt inte in.
Huvudproblemet är inte svensk eller utländsk, rik eller fattig, småstad eller storstad, låg- eller högutbildade föräldrar – huvudproblemet är att vara pojke.
Inför dessa faktum finns en irriterande låt-gå-mentalitet. Att pojkar slåss är en naturlag redan på dagis och de urusla skolresultaten har än så länge inte utlöst något större larm. Våldet betraktas inte som ett könsproblem utan som ett samhällsfenomen och i skolpolitiken är det skolans problem som diskuteras, inte skolpojkarnas. Om bara flickornas resultat räknas skulle svensk skola för övrigt toppat de internationella rankinglistorna.
Pojkarnas intresse för våld
och ointresse för skolan definieras mest som ett slags biologiskt tillstånd. Tonårspojkar är djur och räddningslöst bortom politikens redskap.
Här någonstans tror jag förståelsen för Rödebypappan hämtar sin näring. För vad gör man om motorburna bestar står och bankar på ens dörr, visserligen beväpnade med endast ett vedträ, visserligen bara 15 år gammal, visserligen på knä, bedjande för sitt liv?
Dåvarande jämställdhets-ministern Margareta Winberg fick utså mycket spott och spe när hon i slutet av 90-talet efterlyste en ny mansroll. Diskussionen gick i baklås direkt och fokus flyttades snabbt och tryggt tillbaka på kvinnans underordnade ställning. Men Winberg var något viktigt på spåren.
Pojkarna behöver bli mer som flickor. De behöver sitta i knät på dagis. De behöver ta ansvar för ordningen i klassrummet.
De behöver lära sig empati och rita hjärtan och tycka om fröken.
Pojkar har
också känslor.
Tragedin i
Rödeby har
säkert många bottnar, men en är med säkerhet en
urspårad pojkkultur som inte möter
motstånd förrän det är försent.
