I dag är tredje dagen som svenska polisen får avlyssna telefonsamtal utan att det finns misstanke om brott. Snart kommer de också kunna ta reda på vilka sajter alla svenskar har besökt, vad vi läst, vilka bilder vi kollat på, vilka vi har mejlat eller chattat med.

Strax före jul avslöjade tidningen Riksdag och departement att regeringen vill ge polisen rätt att kräva ut ip-nummer från internetoperatörer utan konkret brottsmisstanke alls. Polisen ska kunna kartlägga folks surfande förutsättningslöst för att se om de kanske eventuellt gjort något fuffens.
Om man överför det till livet utanför skärmen är det som om polisen skulle följa efter vilka människor som helst på stan, fotografera dem de pratar med, notera vilka affärer de går in i, vilka tidningar de bläddrar i, för att de uppgifterna vore bra att ha utifall att någon av dem en dag skulle få för sig att snatta.
Det sägs finnas ett stabilt stöd för allt mer av övervakning. I det rena mjölets och den galopperande oprecisa rädslans tidevarv tycks de flesta acceptera vad som helst så länge åtgärden får oss att känna oss åtminstone lite tryggare.
Som Henrik von Sydow, moderat riksdagsledamot och aktiv i integritetsfrågor, säger missar man emellertid något viktigt med idén om det där rena mjölet. ”Det handlar inte om att ha något att dölja eller inte. När vi ger myndigheterna rätt att kartlägga våra liv ger vi också upp makten över berättelsen om oss själva. Det är lätt att exempelvis ta ut vissa delar av en människas surfvanor och teckna en bild av hennes karaktär som inte alls är rättvisande.”
Som han påpekar är ju också risken stor för missbruk och läckage av den här sortens uppgifter. Hur många gånger behöver vi läsa om kändisars sekretessbelagda sjukjournaler på vift innan vi förstår vidden i bara den skvallriga mänskliga skröpligheten?

Utan att vi tycks inse det har delar av rättsstatens fundament nötts ner, i jakten på allt sånt vi tycker är läskigt. Särskilt hastig har nednötningen varit i närheten till internet.
Polisen har exempelvis en lista på sajter med olämpligt material som de flesta internetleverantörer spärrar sina kunder från att nå. Den här listan, vars motiv är att bekämpa barnpornografi, tas fram genom tips från allmänheten och poliskontroll. Det finns inga domstolsbeslut, ingen möjlighet till överklagan eller krav på öppna motiveringar. Själva listan är dessutom sekretessbelagd, så ingen vet vad det är polisen egentligen spärrar.
När listan i somras läckte ut visade den sig innehålla såväl vuxna bögporrsidor som en koreansk sida om Bonsaiodling. Skribenten och internetdebattören Oscar Swartz bestämde sig för att gå igenom listan och säger att av de 200–300 sajter som han undersökte var det kanske två som faktiskt verkade handla om kommersiell distribution av dokumenterade sexuella övergrepp på barn.
Med på listan har däremot kopimi.com varit. Det är en sajt som drivs av piratrörelsen och förstasidan pryds av en video som en kopieringsaktiv konstnär gjort på sin nakne dansande tvååring. Det nakna barnet ledde till polisspärr och till en lång process för att få beslutet ändrat. Till slut sa en åklagare ifrån att videon på inget sätt kan ses som barnpornografi. Det är svårt att inte se politiska motiv bakom just den spärren. Polisen ville också förra sommaren lägga in The Pirate Bay på listan men avstod efter skarp kritik.

Politisk censur, övervakning utan brottsmisstankar, sekretessbelagda polisbeslut långt från domstolarnas kontroll. Är det ett samhälle där vi känner oss säkra? Och även om vi skulle göra det, skulle det verkligen vara värt det?