”Ge mig ett chip så opererar jag in det i armen. Ni kan ha mig på GPS, nån jäkla dator där ni ser mig hela tiden.” har Klüft sagt till Expressen.
I kampen mot doping ska nämligen alla medel vara tillåtna: ”Vi har skyldigheter att gå med på nästan vad som helst”, påstod Klüft i SvD i veckan.
Nej, det har du inte, Carro.
Någon diskussion om proportionalitet förs egentligen inte i idrotts-Sverige: motiverar den skada doping orsakar verkligen intrånget i privatlivet?
Jag vill bara varna: ett
”frivilligt” chip i dag är garanterat obligatoriskt
i morgon.

Redan i dag är elitidrottare extremt övervakade. De är skyldiga att noggrant fylla i en personlig profil och redogöra för var de kan tänkas befinna sig tre månader fram i tiden!
När vistelseorten ändras, på grund av sjukdom eller dåligt väder, måste Klüft & Co genast rapportera.
Skulle dopingpolisen slå till och adressuppgifterna ha varit fel tre gånger så riskerar idrottaren att stängas av.
Sådan är mardrömstillvaron, tänk att ständigt tvingas ”vistelserapportera” så att dopingpolisen plötsligt kan dyka upp bakom husknuten.
DDR-idrottarna var utan tvivel sönderdopade, men när muren föll fick världen paradoxalt nog ett annat DDR-system – ett antidoping-stasi.

Det faktum att dagens stjärnor i denna underhållningsbransch är underställda ett extremt övervakningssystem är inget skäl att göra det ännu extremare. Den personliga integriteten måste inte devalveras ytterligare.
Jag kan bara konstatera att på vilken annan arbetsplats som helst i Sverige skulle facket ha gått i taket om deras anställda utsätts för motsvarande intrång i privatlivet.

Elitidrottare jämställs i praktiken med potentiella terrorister och få vågar ifråga-sätta de metoder som den sprintersnabba teknik-
utvecklingen erbjuder.
Men idrottsstjärnor är ett mycket fogligt kollektiv som tigande underordnar sig det antidopingindustriella komplexet.
Klüft och de andra har sina karriärer och inkomster att tänka på; att yppa ett kritiskt ord om antidopingmetoderna riskerar att skada ett varumärke associerat med yppersta renhet och därmed många reklammiljoner.
Klüfts olika utspel är därför inte sensationella. Det sensationella hade varit om hon hade protesterat mot den totalitära övervakningskultur som expanderar; en kultur där oskyldiga idrottare per definition betraktas som en möjlig brottsling och följaktligen måste bära en elektronisk fotboja.

Idrotten kan naturligtvis inte isoleras från samhället i övrigt. Klüft-chipsets succé kommer att leda till krav på att andra missbrukare ska satellitövervakas.
Sålunda lär narkomanerna, de som aldrig vunnit några VM-guld, våra bröder och systrar längs ned på samhällets botten, ”frivilligt” få ett datachip inopererat i utbyte mot att slippa fängelse.
Polisens hetsjakt på knarkare är i dag mer än ett moraliskt problem. Polisforskaren Stefan Holgersson har visat hur polisen jagar kända missbrukare då deras kissande förbättrar statistiken.
Och ju fler elitidrottare som kissar åt det svenska världsledande testföretaget IDTM, desto större blir profiten. För vem granskar antidoping-industrins kommersiella intressen när det gäller kraven på ”hårdare tag”?
Idrottens syn på tvångsmedel i preventiv brottsbekämpning har i dag både Beatrice Asks och Thomas Bodströms godkännande.
Telefoner ska
därför kunna avlyssnas för att försöka förhindra att brott begås.
I övervakningssamhället är vi alla – jag som Carro – potentiella brottslingar.