Länge var det ingen som riktigt visste hur många statliga myndigheter det egentligen fanns. Statskontoret fick därför i uppdrag att räkna och kom häromåret fram till att det finns 234 stycken.
I går presenterades ett delbetänkande från den utredning som regeringen tillsatt med uppdrag att se över både antalet myndigheter och hur de bedriver sin verksamhet.
Mycket av kritiken mot myndigheterna, inte minst från regeringspartierna, har ju med rätta riktats mot tendensen att myndigheterna ägnar sig åt opinionsbildning på ett sätt som för tankarna till politiska partier eller intresseorganisationer. Eller hur ska man annars se på debattartiklar av generaldirektörer, där de i mer eller mindre förtäckta
ordalag ber om ny lagstiftning eller mer pengar från politikerna?
Men frågan om myndigheternas opinionsbildning är långt ifrån enkel, konstaterar utredarna. Åtminstone om man ska försöka sig på en faktisk reglering av vad som ska vara tillåtet för en myndighet. För var drar man i praktiken gränsen mellan den typ av upplysningsarbete om exempelvis nya lagar som myndigheter alltid bedrivit och politisk opinionsbildning?
Självklart måste myndighetschefer, precis som alla andra, också ha rätt att framföra sina åsikter. Men de ska samtidigt vara opartiska utförare av de beslut som de folkvalda fattat.
Som utredarna skriver är det därför ett rimligt krav att myndigheters opinionsbildning och informationsverksamhet ska bygga på saklighet och opartiskhet.
Det utesluter rimligtvis den typ av skrämselpropaganda som skatteverket spred häromåret. I en påkostad tv-reklamkampanj ville man då ge sken av att fotbollsplaner skulle växa igen och badstränder försvinna om skatterna inte betalades.
Men det borde också innebära en tydlig restriktion för myndighetschefernas försök att påverka den politiska processen till den egna myndighetens fördel. För när myndighetschefer uttalar sig om betydelsen av den egna verksamheten har de sällan allmänintresset som utgångspunkt.
De senaste åren har antalet myndigheter ökat snabbt. Enbart sedan 2000 handlar det om över 30 helt nya myndigheter. Utredarna föreslår därför ett nytt system med huvudregeln att nya verksamheter ska bedrivas i tidsbegränsad form och att nya myndigheter i de fall sådana bildas ska utvärderas och omprövas efter en bestämd tid.
Därför är det också mycket bra att regeringen ser över myndighetsstrukturen. I fredags fick en utredare i uppdrag att granska myndighetsstrukturen på livsmedelsområdet. Behövs det verkligen ett jordbruksverk, ett fiskeriverk och ett livsmedelsverk? Samma fråga kan ställas när det handlar om näringslivsutveckling och regionalpolitik. Behöver vi både Nutek, vinnova, itps och glesbygdsverket?
Det behövs en storstädning bland myndigheterna.
