Betygsfrågan engagerar många, inte minst Mona Sahlin som försöker omskola partiet till att gilla en del av utbildningsminister Jan Björklunds betygspolitik.
Men det finns en form av skriftliga omdömen och betygssättning som borde diskuteras mer och där stat och kommuner måste ta ett större ansvar. Vi medborgare – som konsumerar och finansierar de tjänster som den offentliga sektorn ansvarar för – är i akut behov av en bättre konsumentupplysning.
Högskoleminister Lars Leijonborg vill införa en nationell kvalitetsrankning av landets universitet och högskolor. För detta utmärkta förslag förtjänar Leijonborg betyget MVG. Och tidigare socialdemokratiska utbildningsministrar får underkänt för att de inte hann genomföra någon rankning.
Självklart ska studenter kunna göra så informerade val som möjligt. De skuldsätter sig och investerar värdefull tid för att få en kvalificerad utbildning. De har rätt att veta hur kvaliteten är på en viss kurs i förhållande till andra utbildningsorter för att kunna väga detta mot andra faktorer. För även om ekonomutbildningen på en högskola anses medelmåttig, så finns det å andra sidan kanske gott om studentlägenheter.
Föga förvånande är landets universitets- och högskolerektorer minst sagt skeptiska till en nationell kvalitetsrankning. Av 27 rektorer som svarat på tidningen Studentlivs enkät, är hela 18 stycken motståndare. Endast 4 rektorer välkomnade modellen.
Lika förutsägbara är invändningarna; en rankning är krånglig, orättvis och det saknas vetenskapligt etablerade kriterier för att definiera vad som egentligen är kvalitet.
Visst, betygssättning är komplicerat. Men det hindrar inte högskolorna från att varje dag kvalitetsbedöma sina elever.
Nu finns det en mängd utvärderingar och rankningar på utbildningsområdet av olika intressenter, och om Leijonborgs rankningssystem kan bidra till att höja kvaliteten på andra undersökningar så borde rektorerna i stället välkomna förslaget.
Även kvalitetsbedömningar ska självfallet granskas kritiskt; rankningen ska också kunna rangordnas.
Att välja skola till sina barn eller själv välja utbildning tillhör kategorin livets viktigaste val. Valfrihetsrevolutionen och den mångfald som skapats på utbildningsområdet måste vårdas.
Och då handlar det om att skapa förutsättningar för en rak och tydlig konsumentinformation. I skolpengens Sverige konkurrerar skolorna om eleverna och en del av reklamen på denna marknad är så tvivelaktig att marknadsföringen av sms-lån framstår som seriös.
På gymnasiemässan i Älvsjö stod en skola och sålde sig själv på temat ”här behöver du bara gå halv skoldag”!
Det borde faktiskt vara tvång på att skolorna i sin marknadsföring också gör en kvalitetsredovisning.
Vad är betygssnittet? Hur stor andel fick godkänt i kärnämnena? Hur många fullföljde utbildningen? På vilken plats hamnar skolan i den nationella rankningen?
Sakligt upplysta konsumenter väljer bättre.
