Det är snart bara ett år kvar tills det amerikanska presidentvalet avgörs 4 november 2008. Och det märks att valtemperaturen är på väg upp.
I kväll drabbar de åtta demokratiska presidentkandidaterna samman i en tv-sänd debatt i Philadelphia. Kampen har hårdnat inför primärvalen i början på nästa år, med början i delstaten Iowa 3 januari och New Hampshire, som ännu inte har spikat något datum. Därefter kommer den avgörande supertisdagen
5 februari då mer än 20 delstater går till val.
Storfavoriten i startfältet är Hillary Clinton som nu har ett försprång på 28 procentenheter före tvåan Obama bland de egna väljarna och även leder den totala presidentvalskampanjen. Hon som har kallats för USA:s mest avskydda kvinna och därför ansetts omöjlig som presidentkandidat ser nu nästan oövervinnelig ut. Det är en remarkabel scenförändring som speglar den politiska omvälvning som äger rum i USA för närvarande.
Efter 30 år av högervindar tycks republikanernas hegemoni vara över. USA är inte längre en röd nation (republikanernas färg) med lite blått längs kusterna. Efter förra årets förlustval är det i stället demokraternas blå färg som dominerar och den röda färgen har trängts undan till södern.
De katastrofala åren med Bushadministrationen har varit förödande för den amerikanska högern. Inte ens den mäktiga kristna koalitionen står enad och stark längre.
Det är bara att hoppas att vänstervindarna håller i sig fram till valdagen. Visserligen finns det djupt oroväckande inslag på den demokratiska flanken, såsom den växande motviljan mot frihandel. Men i bästa fall ska det ses som en tillfällig vänstergir för att säkra röster i Iowa som sedan kommer att korrigeras.
På den republikanska sidan finns en motsvarande dragning mot ytterligheterna i kampen om vem som ska anses tuffast mot terroristerna och bomba Iran snarast. Så fungerar logiken i primärvalen, precis som det gäller att erövra mittenlandskapet i själva presidentvalet.
Hillary Clinton har kritiserats för att ta detta taktiserande alltför långt. Och visst, det finns bekymmersamt opportunistiska inslag i hennes kampanj. Men hon är långt ifrån ensam om att sticka upp sitt våta finger i luften.
Barack Obamas plötsliga attacker på Clinton är knappast ett utslag av någon spontan vrede utan noggrant övervägt taktiserande och John Edwards närmast franska protektionism är perfekt designad för att knipa segern i Iowa.
Demokraternas och Hillary Clintons försprång i opinionsmätningarna bådar gott för alla som drömmer om en mer kompetent president i Vita huset och ett mer omtyckt USA i världen.
