Är det vi ser i Burma början på en sammetsrevolution – en ”vinröd revolution” efter färgen på munkarnas kåpor – eller kommer protesterna att slås ner och kväsas som så många gånger förr? Det är den stora, ännu obesvarade frågan.
Klart är att protesterna har vuxit till att bli de mest omfattande på 20 år. I går demonstrerade uppemot 20 000 burmeser, många av dem munkar, i huvudstaden Rangoon. Och för första gången deltog även nunnor. Så hårt pressad har inte Burmas brutala militärregim varit på mycket länge.
Till skillnad från tidigare uppror har den nya tekniken i form av mobiler, digitalkameror och internet gjort det möjligt att sprida rörliga bilder på det som händer inne i den slutna diktaturen. Protesterna började i slutet av augusti som en reaktion på att regimen höjt priset på bensin. Men sedan munkarna beslöt att ge sig ut på gatorna har utvecklingen tagit en ny vändning.
Helt öppet torgför munkarna sitt krav att militärjuntan ska störtas och demokrati införas.
Det kräver stort mod, ett hjältemod av det slag som historien alltför sällan visar prov på.
I värsta fall slutar konfrontationen i ett blodbad liknande det som ägde rum 1988 eller massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Men än så länge tycks militärjuntan tveka att gå till
attack mot de djupt respekterade munkarna i det religiösa Burma. Det inger åtminstone visst hopp.
Omvärlden måste nu göra allt för att stötta Burmas demokratihjältar. Detta är den bästa chans Burma har haft på flera årtionden att tvinga bort det avskyvärda militärstyret som har plågat landet sedan 1962. Sällan har kontrasten mellan ont och gott varit tydligare i världspolitiken. I ett sådant läge får inte omvärlden blunda eller vara tyst.
Tyvärr har det internationella samfundets försök att sätta press på Burma gång på gång lamslagits av att ett antal stormakter håller landet bakom ryggen. Så sent som i januari i år lade Kina och Ryssland in sina veton mot att brännmärka Burma i FN:s säkerhetsråd.
Värst av alla syndare är Kina som har tagit sig an pariastaten Burma likt sin egen skyddsling mot att man får signera attraktiva olje- och gaskontrakt. Man kan bara föreställa sig vilken vrede det skulle ha väckt om det i stället varit USA som backade upp denna vidriga militärjunta för att komma över olja. Men nu är det som sagt Kina, och då tycks den annars så arga vänsterungdomen föga upprörd.
Det lär bli svårt att försöka övertala Kina att ta sin hand från Burmas generaler, men västvärlden bör åtminstone göra sitt yttersta för att pressa Kina att ändra sin hållning. Många av Burmas grannländer i ASEAN – Sydostasiens motsvarighet till EU – har dessutom börjat tappa tålamodet med militärdiktaturen och dragit slutsatsen att den mjuka linjen inte har fungerat.
Genom att noga uppmärksamma varje steg som juntan tar och öka det regionala diplomatiska trycket på Burma kan omvärlden förhoppningsvis förhindra en blodig upplösning på det drama vi nu ser. Det är det minsta vi kan göra för Burmas hjältar.
