Fredrik Reinfeldt var nödd och tvungen att rikta sitt nymoderata trollspö mot partiets miljöpolitik. Den vetenskapliga världens framvuxna konsensus – att växthuseffekten är ett faktum, och ett förödande sådant – gjorde det omöjligt för moderaterna att fortsätta se miljöhänsyn som smygkommunism.
När vädret här hemma dessutom drabbades av akut sinnesförvirring förra hösten började Reinfeldt tala om klimathotet. Men inte handla mot det. Nu har han lyckligtvis fått en utmärkt lärobok att lusläsa medan han går från fluffigt tal till konkreta politiska åtgärder.
Det vetenskapliga råd för klimatfrågor som Andreas Carlgren tillsatte i höstas överlämnade i går sin rapport ”Vetenskapligt underlag för klimatpolitiken”.
Rådet har utifrån befintlig forskning – i synnerhet FN:s klimatråd IPCC:s rapporter – tagit fram mål för den svenska klimatpolitiken.
Rapporten utgår från det mål om en maximal temperaturökning på två grader jämfört med förindustriell tid som också EU har antagit.
För att nå det målet måste de globala utsläppen enligt rådet halveras fram till 2050.
Det kräver en smärre revolution. Ty fortsätter mänskligheten på sin inslagna väg kommer utsläppen enligt IPCC att öka med upp till 90 procent – bara under de närmsta 25 åren.
Den goda nyheten är att en sådan revolution faktiskt är möjlig. Rådet slår fast att kostnaderna för att efterleva tvågradersmålet är ”signifikanta men förenliga med en god makroekonomisk utveckling”. De summor som krävs för att rädda planeten kommer aldrig ett socialistiskt samhälle kunna generera.
Klimatpolitik bedrivs bäst inom marknadsekonomins ramar. Det centrala är att nedsmutsning alltid är en förlustaffär. Skatten på koldioxid måste vara högre än den vinst utsläppet ger. Rapporten konstaterar helt riktigt att EU:s utsläppsrätter har delats ut för frikostigt men menar samtidigt att systemet är i grunden effektivt. Ekonomiska styrmedel bör dock kombineras med lagstiftning.
Utvecklingen av förnybara energikällor är också en omistlig del av utsläppsreduktionen. Även kärnkraft har enligt rapporten en viktigt roll att spela.
Klimatrådet har haft en strikt vetenskaplig uppgift. Och i enlighet med den är det globala perspektivet helt dominerande. Det utsläppsmål som rådet menar att Sverige bör uppnå 2020 – 20 till 25 procent – bygger på att vi gör vad nöden kräver.
Men Fredrik Reinfeldt bör lägga ribban högre än så. Om han på allvar vill påverka Kina och USA, om han vill vara trovärdig som grön EU-ordförande 2009, måste han utöva det goda exemplets makt. Regeringen bör heller inte skjuta upp miljöpolitiken till den aviserade klimatpropositionen 2008. Det gröna förslag om satsningar på hållbara stadsmiljöer som kommer i budgeten borde kombineras med höjda skatter på bensin och koldioxid.
Det är hög tid att moderaterna och kristdemokraterna gör upp med den förlegade bensinromantiken.
