När ordet ”tvång” nämns i politiken numera, kommer det oftast från det parti som har ordet frihet i själva partinamnet: Folkpartiet liberalerna.
Inför landsmötet i september har partistyrelsen drömt ihop ett nytt tvång: tvångsvård av gravida missbrukare.
Syftet, att motverka fosterskador, är naturligtvis gott. Men drogrelaterade fosterskador kan motverkas på andra sätt. Till exempel genom att samhället har en tät och respektfull kontakt med missbrukare och kan erbjuda vård i samma ögonblick som missbrukarna är redo för den.
Men det är inte fp:s melodi. Fp vill vara effektivt. Men fp tycks vara på väg att glömma att statlig effektivitet och medborgerlig frihet är två värden som regelmässigt kolliderar.
I går i P1 debatterade folkpartiets Johan Pehrson med Sonja Wallbom, ordförande i Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende.

Pehrson talade animerat om behovet av att sy in gravida som hänsynslöst knarkar vidare. Det lät som om detta är ett stort problem som kräver radikala åtgärder.
Wallbom gav en helt annan bild: missbrukande kvinnor vill inte skada sina barn. De vill ha hjälp. Problemet är att ingen hjälp finns att få – vården brister.
Wallbom berättade om två missbrukare som hon är i kontakt med nu. En är gravid i sjunde månaden och hemlös. Hon har lyckats hålla sig drogfri. Men någon hjälp från samhället har hon inte fått. Den andra kvinnan har en tvååring, är hemlös och bor tidvis i tält. Hon har också lyckats hålla sig drogfri. Men någon hjälp från samhället har hon inte fått.
Om det finns kvinnor som blankt struntar i sina ofödda barns välfärd, menar Wallbom, är det snarast ett fall för psykiatrin. Dessutom kan man använda LVM – lagen om vård av missbrukare. LVM säger att ”Tvångsvård skall beslutas om han eller hon till följd av missbruket kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan.”

Men tvångsvård och polisjakt på missbrukare, parad med vårdbrist, har skapat en fasansfull svensk modell. Vi har legat i Europatoppen vad gäller dödsfall bland narkomaner.
Att föreslå ännu mer tvångsvård i ett läge då man inte ens kan tillgodose den vård missbrukarna frivilligt söker, är antingen mycket cyniskt eller mycket dumt.
En av ledamöterna i fp:s partistyrelse är Birgitta Rydberg, sjukvårdslandstingsråd i Stockholm och hård motståndare till sprutbytesprogram. Hellre att narkomaner dör av aids än att de får en enda ren spruta av staden – på något annat sätt kan man inte tolka hennes politik.
Sprutbyten till gravida efterlyser vi inte. Men sprutbyteskliniker tycks fylla en viktig social funktion. Vårdgivare och missbrukare får en förtrolig och kontinuerlig kontakt. Det borde vara guld värt när det gäller att hjälpa gravida missbrukare.
Men sådan pragmatism och humanism är ingenting för fp:s partistyrelse. Tvång, tvång och åter tvång är liberalernas osannolika melodi.