Tidigare i år på öppen gata i Istanbul: flera skott i huvudet på Hrant Dink, armenisk journalist, utanför hans arbetsplats. Anledningen var att han hade retat upp turkiska nationalister genom att nämna folkmordet som hans förfäder utsattes för.
För 92 år sedan, under första världskriget, inleddes det folkmord som dödade omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och andra kristna grupper i Osmanska riket, nuvarande Turkiet. Syftet var att radera ut kristenheten från regionen.
Historien gör sig ännu i dag påmind på ett obehagligt sätt: i Turkiet diskrimineras minoritetsfolken, journalister och författare som antyder eller nämner folkmordet åtalas och förföljs. Miljontals utsatta har flytt från förtrycket och det är tack vare dem vi har fått information om folkens utsatthet genom historien och i dag. Många bär på sorgliga historier; en brutalt mördad släkt, förintade byar och splittrade familjer genom tvångsäktenskap mellan dåtidens unga kristna kvinnor och muslimska män.
Med en normal befolkningsökning skulle de kristna i Mellanöstern uppgå till flera miljoner människor i dagsläget, i stället finns en bråkdel kvar i framför allt Irak, Syrien, Turkiet, Armenien och Libanon.
En del av de Mellanösterns kristna som har flytt bor i Stockholms förorter. En handfull av dem lyssnade på Mona Sahlin när hon höll sitt sommartal i Botkyrka härom helgen. De hade med sig plakat med texten, ”Erkänn folkmordet”. I förrgår blev det känt att de socialdemokratiska arrangörerna hade beordrat dem att ta ner sina plakat. Orsaken? Jo, att de turkiska gästerna på plats kunde ”retas” av budskapet.
Det är nästan så att man måste nypa sig i armen för att förstå att det är sant. När Mona Sahlin maler på om solidaritet med utsatta folk i världen ber hennes partikollegor samtidigt assyrier/syrianer att sluta ”störa” tillställningen med sina plakat. Handlandet är inte bara oförskämt mot de anhöriga till folkmordets offer som ber om ett erkännande för vad deras förfäder utsattes för – det tyder också på en historielöshet utan dess like.
Hur är det möjligt, i en tid då vi vet? I Sverige arrangerar vi konferenser om Förintelsen. Det är mycket viktigt. ”Aldrig mer” kan inte upprepas nog ofta. Och när nya massgravar ständigt hittas i Turkiet och när folkmordet förnekas kan vi inte längre påstå att vi inget vet. Att erkänna historien är inte bara viktigt för att ge offren upprättelse, det handlar också om att påbörja en process för försoning och utveckling.
Att några folkmordsförnekare kan ”retas upp” är ett uselt argument för att tysta personer som reser frågan om folkmordet. Hrant Dink mördades för samma ”brott”: att ha retat upp ultranationalister. Men det valde uppenbarligen Sahlin och partikamrater att bortse från när solen sken i Botkyrka och åhörarna lyssnade på det tomma pratet om solidaritet och mänskliga rättigheter.
