TV4 Nyheterna avslöjade häromdagen att moderaterna inför valet 2006 tog emot 30 miljoner kronor i privata bidrag.
Inget större fel med det, kan man tycka. Rätten att spendera pengar efter eget huvud gäller också moderater.
Problemet är att gynnarna verkar i det fördolda. Det är därför svårt att veta i fall partisekreterare Schlingmann talar sanning när han försäkrar att man inte kan köpa inflytande över den moderata politiken.
För det är givetvis så att den som investerar pengar i något också förväntar sig avkastning. Medlemmarna i ”Sällskapet Tornet” – som står för lejonparten av moderaternas privata bidrag – får exempelvis exklusiva möten med partiledningen som tack för hjälpen. En inte allt för vild gissning är att donatorerna uttrycker sina politiska önskemål under dessa sammankomster. Och eftersom ”Sällskapet Tornets” lojalitet tydligen är värd närmare 30 miljoner kronor lär moderatledningen inte helt avfärda deras synpunkter. På samma sätt – om än i betydligt större utsträckning – måste socialdemokraterna anpassa politiken efter LO:s önskemål.
Pengar talar, även när de tillfaller partier. Och det är viktigt för demokratin att inte just dessa pengar talar med förvrängd röst.
I dag är dessvärre privat partistöd undantaget från den annars så heliga offentlighetsprincipen. I de flesta andra utvecklade demokratier är det däremot en självklarhet att partierna redovisar sina privata bidrag och därigenom sina eventuella lojaliteter. Så borde det naturligtvis också vara här.
Moderaterna är det enda parti som konsekvent motsatt sig att införa redovisningsskyldighet. De har alltid menat att det skulle strida mot valhemligheten. I Danmark och Norge – länder med politiska kulturer liknande den svenska – har man dock reglerat partistödet med valhemligheten intakt.
Moderaterna lyfter ofta fram det orimliga i att bokföra vanliga Svenssons som då och då skänker någon hundralapp till partiet. Men man skulle naturligtvis kunna anonymisera bidrag upp till en viss nivå i redovisningen. De som absolut vill hemlighålla sina sympatier för ett visst parti kan naturligtvis strunta i att donera stora summor till det, med sin valhemlighet i behåll.
En reglering av partistödet skulle också vara ett slag för föreningsfriheten. Det skulle onekligen vara intressant för de drygt 40 procent av LO-medlemmarna som inte röstar socialdemokratiskt att veta exakt hur mycket deras avdelningar sponsrar partiet med.
Moderaternas enträgna motstånd mot en reglering av partistödet skadar deras förtroende. Finns det finansiärer som absolut inte vill framträda, och i så fall varför?
De svenska väljarna bör få veta varifrån partiernas pengar kommer.
