Så kom det ett till. Ett till folkpartistiskt länsförbund som vill avsätta Lars Leijonborg alltså. Förutom Dalarna, Västerbotten och Blekinge berättade också Gotland på fredagen att distriktet vill se en ny partiledare väljas på landsmötet i september.
Stockholm, Lars Leijonborgs eget hemdistrikt, har inte bestämt sig ännu.
Det är fortfarande en minoritet i partiet som vill byta ledare, men så värst stadigt förtroende har han inte i sitt tionde år, Lars Leijonborg.
Det är inte särskilt svårt att begripa varför.
Partier har två centrala uppgifter. Att vinna val och att vinna debatter. Folkpartiet under Lars Leijonborg har inte varit bra på någotdera.
Man må tala om Leijonkungens succéval 2002, och i folkpartistisk nostalgi verkar det ibland ses som en större framgång än när man ihop med alliansbröderna faktiskt vann regeringsmakten i höstas, men hur svårt var det egentligen?
Partiet hade kunnat ha vilken klåpare som helst i ledningen och ändå gjort ett fenomenalt valresultat.

Moderaterna imploderade och förlorade 400 000 väljare. Särskilt liberala moderater övergav partiet efter valstugeskandalen, och att en hel del av dem gick till folkpartiet kan knappast folkpartiledningen ta åt sig äran för.
Den gången fick Bo Lundgren avgå. Det är många borgerliga sympatisörer tacksamma för i dag. Att Leijonborg nu klamrar sig fast vid makten, med den helt egna spionskandalen i bakfickan, visar att han inte begripit varför.
Men hur är det med debatterna då? Folkpartiets krav på hårdare tag mot invandrare har onekligen fått medialt genomslag, liksom samarbetet med Thomas Bodström för att sätta upp avlyssningsmikrofoner i varje hörn.
Många liberaler, och till och med rätt många folkpartister, gråter snarast åt sådana segrar.
Att koppla brottslighet till etnicitet, vilja bygga murar mot Baltikum och nationalsvärma om forna svenska skalder är andra tveksamma folkpartistiska debattinsatser under de Leijonborgska åren.

En enda diskussion har partiet vunnit som faktiskt borde vinnas, den om skolan. Men den som kämpat och segrat där är ju Leijonborgs främste konkurrent, Jan Björklund.
Det är långt i från säkert att Björklund som partiledare skulle föra folkpartiet i helhjärtat liberal riktning. Men till skillnad från Leijonborg verkar han åtminstone bottna någonstans politiskt.
Leijonborg svänger fram och tillbaka efter PR-männens mätningar och partiet svänger efter. När det verkligen blåser, som under veckans spionrättegång, stänger han in sig och lägger kudden över huvudet.
Ingen i folkpartiet tror att Lars Leijonborg leder partiet i nästa val. Han borde därför avgå självmant nu, utan plågsamma interna strider. Om han går själv kan han dessutom fortsätta som utbildningsminister, de flesta ministrarna är trots allt inte partiledare.
Då får han hålla kvar vid lite makt också. Kanske kan det vara avgörande. För det verkar ju inte vara för att genomföra specifika idéer som Lars Leijonborg alls finns i politiken.