Sakta men säkert har Sverige fått sin egen ”ta hem våra soldater-debatt”. För inte länge sedan var det i stort sett bara vänsterledaren Lars Ohly som krävde ett hemtagande av de svenska soldaterna i Afghanistan. Nu hörs kritiska röster från flera olika håll.
Mest högröstad är förre försvarsminister Thage G. Peterson, som inledde debatten på Sidan 4 under rubriken ”Ta hem våra svenska soldater” (Expressen 20/2). Samma krav har sedan framförts i ett upprop i Aftonbladet och Dagens Nyheter undertecknat av en rad s-politiker och vänsterdebattörer.
Andra kritiker, som Svenska Freds ordförande Frida Blom, tar avstånd från kravet men varnar för att sätta in Jas Gripen-plan och för att den FN-sponsrade Isafstyrkan och det amerikanska kriget mot terrorismen håller på att smälta samman. Till och med socialdemokratiska partiet tycks nu ha börjat vackla i sitt stöd för Afghanistaninsatsen.
Det är en djupt oroväckande utveckling. Om omvärlden skulle överge Afghanistan, som pacifisterna kräver, skulle man lämna fältet fritt för talibanerna att göra comeback. Flickor skulle återigen slitas bort från sina skolbänkar och talibanernas brutala styre skulle på nytt sätta skräck i befolkningen. Hur kan vänsterpersoner som säger sig stå upp för värden som solidaritet och jämlikhet vilja svika afghanerna på det sättet?
En sådan reträtt skulle förresten inte bara vara oansvarig gentemot afghanerna, utan mot världen i stort. Man skulle på nytt riskera att Afghanistan blir en fristad för al-Qaida, precis som före 11/9-attackerna.
De mer sansade kritikerna begriper detta och riktar följaktligen in sig på andra aspekter av fredsinsatsen. De vill renodla Isafs roll som fredsbevarande styrka och kräver en tydlig rågång mot USA:s krigsoperation i landet.
Det låter kanske klokt på papperet, men hur skulle det se ut i praktiken för de brittiska trupperna i söder exempelvis? De har under det senaste året varit utsatta för en extremt aggressiv talibanoffensiv. Menar kritikerna att de inte ska svara på detta våld utan ge upp tanken på att säkra områden så att återuppbyggnaden kan komma i gång?
Sanningen är att i samma stund som man beslöt att låta Isafstyrkan gå in i ”talibanland” i söder ändrade uppdraget karaktär. Det finns ingen fred att bevara där. Själva uppdraget är att mota tillbaka talibanerna och se till att Kabuls centralmakt når ut även i dessa provinser.
Problemet i dagens Afghanistan är inte att omvärlden dansar efter USA:s pipa och vill ta på sig stridande uppgifter, utan det rakt motsatta. Alltför många länder sätter restriktioner på sin närvaro och vill att andra ska ta sig an de farliga uppdragen. De egna soldaterna ska helst vinka åt barnen och dra avloppsrör. Andra länder – som Storbritannien, Kanada och Nederländerna – får ta vägbomberna och talibanbeskjutningen.
Uppdraget i Afghanistan är farligt och kantat av oerhörda utmaningar. Omvärlden med USA i spetsen hade en naiv bild av hur lätt det skulle vara att stabilisera landet. Hela insatsen har präglats av för lite, för sent. För få fredssoldater, för lite biståndsinsatser.
Men i grunden är detta en rättmätig fredsoperation som har utbrett stöd bland afghanerna. Sverige måste självfallet dra sitt strå till stacken genom att sända fler soldater och även Jas Gripen-plan om så behövs.
