Väljarkåren fortsätter

att förhålla sig kallsinnig till Alliansens statskonst; i helgen kom ännu en opinionsundersökning som visar att oppositionen leder stort över regeringen. I början av året sade alliansföreträdare lugnande att när jobbavdraget märks i lönekuverten, i slutet av januari, då kommer vändningen. Men lönehelgen kom, de extra hundralapparna kom - det hjälpte inte. Och egentligen borde det väl inte förvåna någon. Det kostar omkring en hundring att gå på bio i dag. Det går inte att köpa genomsnittssvenskens förtroende med ett knippe biocheckar.

Alliansen vann inte

valet på biocheckar. De vann för att de beskrev problem i Sverige som svenskarna kände igen sig i och för att de - till skillnad från den stagnerade socialdemokratin - hade en vision om förändring. Sedan regeringsskiftet har den visionära glöden falnat rejält. Fackministrar som Sven-Otto Littorin och Jan Björklund, Maria Larsson och Beatrice Ask jobbar på, lägger förslag och argumenterar, men det finns ingen som samlar ihop pusselbitarna och lägger in dem i en större berättelse. Denne någon borde förstås vara Fredrik Reinfeldt, statsministern. Men sedan han axlade Göran Perssons mantel har han varit påfallande tyst. Reinfeldt har en betydande pedagogisk och lågmält inspirerande förmåga, men han använder den inte längre.

Skälen till det kan

vara många. En statsminister är en upptagen person, och en statsminister i en brokig fyrpartiregering har extra mycket att stå i. Att leda en alliansregering är en ständig balansakt. Reinfeldt har dessutom råkat ut för rejäla smällar i form av moderata ministrar med lik i lasten, från Borelius och Stegö Chilò till affärsmannen/utrikesministern Carl Bildt. Men ett större skäl till att Reinfeldt har varit frånvarande, på defensiven, är att politikens fokus hastigt och lustigt har flyttats. Under valrörelsen var slagordet - för att travestera Bill Clintons stridsrop - "It's the jobs, stupid!" Efter valet gäller: "It's the climate, stupid!" Jobbdiskussionen är ute. Klimatdiskussionen är inne. Detta skifte var Alliansen fullständigt oförberedd på. Någon klimatpolitik värd namnet har den aldrig haft. Detta har Reinfeldt erkänt. Han har erkänt att han och regeringen måste lära sig mer. Men som statsminister kan man inte hålla klaffen tills man har läst in sig på ett ämne. Man måste uttala sig, åtminstone lite, om aktuella ämnen. Det har Reinfeldt gjort och det har låtit lika famlande som motsägelsefullt.

Regeringens mål är att

vinna valet 2010. Men ett politiskt block som är en främling vid makten kan inte jobba i samma makliga takt som regeringsprenumeranterna socialdemokraterna. Alliansen måste om och om igen påminna väljarna om vad den vill och vart den vill gå. Inom de politikområden där inga visioner ännu finns, måste de skapas. Inom de områden där de finns, måste de ständigt förmedlas till medborgarna, med samma kraft som under valrörelsen. Det är en uppgift för alla partiledare, men Sveriges statsminister har onekligen ett alldeles särskilt ledaransvar.