När vi i Sverige diskuterar aborter
handlar det om tidpunkter och magkänslor. Alf Svensson brukar visa upp fosterfötter och genom deras fulländade mänsklighet argumentera för hårdare regler och striktare gränser.
Inom hans parti finns åtskilliga som helst inte skulle vilja tillåta aborter alls, men de brukar av strategiska skäl hålla en låg profil.
Gång på gång dyker det upp personer som lider av barnlängtan eller har erfarenheter av vidriga graviditetsolyckor och vill prata om varför andra människor får avsluta det som de skulle ge vad som helst för att få.
När aborterna ökar, som de gör i dag, ses det av många som ett tecken på själviska, slarviga tjejer som borde sköta sig bättre. Ytterligt sällan talas det däremot om de män som rimligen också varit med och gjort de där oönskade barnen.
Att Portugal i dag folkomröstar
om abort alls ska vara tillåtet vrider på perspektiven. För i två tredjedelar av världens länder är abort förbjudet. På grund av dessa förbud, däribland i EU-länderna Malta, Polen, Irland och Portugal, dör 70 000 kvinnor om året efter illegala slaktaraborter. 15 000 ytterligare klarar livhanken men får svåra handikapp.
70 000 människoliv är ett högt pris för att värna livet. De dödsfallen tar sig sällan in i vår helsvenska abortdebatt.
Hittills har Sverige heller inte brytt sig om dessa kvinnors öden. Så sent som förra sommaren åtalades svenska läkare för att de utfört aborter på utländska kvinnor. Nu ska regeringen äntligen ändra lagen, och göra svenska säkra aborter tillgängliga även för de kvinnor som har en smutsig farlig polsk bakgårdsklinik som alternativ.
Att det hörs konservativa protester är inte särskilt konstigt. De vill ju att även svenska kvinnor ska tvingas riskera sina liv för rätten att bestämma över sin reproduktion.
Just därför måste debatten fortsätta,
varv efter varv. Just därför måste vi som försvarar aborträtten prata om det som är så sårigt och personligt och samtidigt så universellt.
För det är ju sant att man i en abort tar ett liv. Det är sant att det som skulle ha kunnat leva, det som skulle ha kunnat bli en människa, tas bort och försvinner. Och ju senare i graviditeten, desto tydligare blir den sanningen.
Nu har de sena aborterna sin helt egen logik, de handlar om svårt skadade foster eller psykiskt sjuka mödrar, och det finns inget samband alls mellan minskande preventivmedelsanvändning och sena aborter. Ingen kvinna gör en sen abort av slentrian eller slarv.
I debatten blir de sena aborterna mest slagträn mot alla kvinnors rättigheter.
För man måste kunna se det verkliga, potentiella livet i livmodern och ändå säga att aborträtten är en omistlig mänsklig rättighet. Man måste kunna se det där möjliga livet och samtidigt förstå att inskränkt aborträtt alltid leder till att fler kvinnor dör.
Låt oss hoppas att den livsfaran drabbar färre portugisiska kvinnor framöver.
