I skuggan av FN:s skamliga

handlingsförlamning vad gäller folkmordet i Sudan har en växande och alltmer betydelsefull bojkottrörelse vuxit fram i USA. Studenter, medborgargrupper, skådespelare och politiker från vänster till höger har tvingat fram en numera omfattande finansiell bojkott mot företag som investerar i eller gör affärer med regimen i Sudan. I dagsläget har delstaterna Kalifornien - världens sjunde största enskilda ekonomi - och Illinois lagstiftat om att de offentliga pensionsfonderna inte får äga aktier i företag som finns i Sudan. I Texas är ett liknande förbud på gång, rapporterade Dagens Nyheter igår. En rad stora universitet med Harvard, Stanford och Yale i spetsen har dragit undan alla investeringar som tidigare fanns i företag med verksamhet i Sudan. Kända privatpersoner som den republikanske presidentkandidaten Sam Brownback och skådespelaren Mia Farrow har gått ett steg längre och övergett alla fonder som överhuvudtaget tillåter investeringar i Sudan. Bojkotten jämförs med kampanjen mot Sydafrika på 80-talet då en rad stora amerikanska företag drog sig ur landet vilket starkt bidrog till att apartheidregimen föll.

Det breda samhälleliga

partiöverskridande ansvarstagandet i USA kommer på sikt att få effekter i andra länder och även i Sverige. Redan nu har Siemens och ABB dragit sig ur Sudan på grund av den amerikanska bojkotten. Fler globala företag lär följa efter och många av dem har verksamheter eller huvudkontor i Sverige. Aktiebojkotten kommer också att kasta nytt ljus över den svenska regeringens direkta kopplingar till regimen i Darfur. Att Sverige inte har några som helst avsikter att begränsa investeringar i företag med kopplingar till Sudan är inget att förvånas över. Men att landets utrikesminister har en betydande del av sin privata förmögenhet i ett företag som äger ett stort oljefält i södra Sudan är ett politiskt och moraliskt haveri. Att han dessutom satt i styrelsen för företaget fram till den dag han blev utrikesminister och att han har varit direkt inblandad i förhandlingar med regimen i Khartoum gör hans närvaro i regeringen ytterst pinsam.

Tills för bara några

månader sedan representerade Carl Bildt ett företag som de stora amerikanska universiteten och en rad delstater inte vill ta i med tång. I en global ekonomi spelar sådant roll. Carl Bildt såg till att berika sig rejält på den legitimitet som en före detta statsministertitel ger. Det var hans beslut, om än överraskande lågt. Men det som är sålt är sålt. Med den bakgrund han har borde han inte få representera ett land som alltid hållit de mänskliga rättigheterna högt. Att hans optionsaffärer och vilseledande halvlögner är en belastning för Reinfeldt är tydligt. Hans affärsengagemang i vår tids största folkmord kan komma att stå Sverige dyrt.