Nio femtonåriga flickor
i Gustav Adolfsskolan i Landskrona har gått i strejk - skolstrejk. För det borde skolminister Jan Björklund faktiskt ge dem blommor.
Det handlar om mobbning. Pojkarna i klassen har skrikit glåpord åt flickorna och skrivit obscena ord på deras skåp. I tisdags fick en flicka en spottloska i nacken och andra fick häftmassa inkletat i håret.
Då fick flickorna nog. Samtliga gick i strejk. Och de gjorde alldeles rätt.
Skolans rektor, Patrik Helgesson, säger att han "förstår dem". Under de dagar som återstår av terminen ska flickorna få undervisning skild från pojkarna. Nästa termin ska fler lärartjänster tillföras, vilket skolan hoppas ska leda till mer ordning.
Frågan är dock hur skolmiljön har kunnat spåra ur på detta sätt. Gustav Adolfsskolan har utmärkt sig tidigare: för några månader sedan slog en pojke en kvinnlig lärare för att hon hade tillrättavisat pojkens syster. Han fick byta skola.
Och nu detta.
När Sydsvenskans reporter Stig Strömkvist besöker skolan apropå flickornas strejk dyker en pojke upp och säger "Jag har knullat dem allihopa!"
En skola med ett sådant tonläge torde ha större problem än för få lärare. Där måste finnas ett systemfel, som dock inte är unikt för Gustav Adolfsskolan.
- Här finns fem tio grabbar som mår rätt så dåligt, säger Adiamer Hadzic, extraresurs på skolan, till Sydsvenskan.
- Vissa sanktionsmöjligheter (för lärarna) skulle naturligtvis göra den här sortens incidenter lättare att handskas med. I övrigt tror jag mycket på dialog, säger Lisbet Månsson, skolområdeschef i Landskrona, till Svenska Dagbladet.
- Det är kränkta barn som kränker, säger Sara Damber från Friends.
Uttalanden som dessa fångar en välbekant syn i den svenska skolan: det är synd om mobbarna, de mår dåligt, bästa är att låta dem "tala ut" med de mobbade.
Det låter naturligtvis mycket fint och mänskligt. Men var finns offren i detta drama? Exakt hur länge ska de behöva huka under glåpord och slag, känna ångesten inför varje ny skoldag, erfara hur deras självkänsla nöts ner - hur länge ska grymheterna få pågå innan mobbarna har tröstats så att de blir snälla, innan den där "dialogen" som ska lösa allt kommer till stånd?
Naturligtvis ska skolbarn lära sig
att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Naturligtvis är dialog bra. Men det förutsätter att de vuxna tar tag i problemen mycket snabbt, långt innan mobbningskulturen har fått fäste. En sönderplågad mobbad ska inte behöva sätta sig ner och "tala ut" med sin plågoande bara för att de vuxna har underlåtit att agera i tid.
En förutsättning för att kunna stämma i bäcken är att skolan från början har en mycket låg toleransnivå för hårt språk och stök. Och då måste lärarna vara tydliga auktoriteter med sanktionsmöjligheter.
Flickstrejken i Landskrona påminner oss också om att det finns en könsaspekt som skolväsendet inte tar på allvar. Det handlar om flickor som är ambitiösa i skolan, medan pojkarna slarvar. Sedan använder pojkarna våld för att trycka ner flickorna.
Den sortens könsmobbning accepterar inte vuxenvärlden i dag. Naturligtvis ska den inte accepteras ett ögonblick i barnens värld heller.
