"Kvinnor är annorlunda

än män, men det innebär inte på något sätt att de är underlägsna." Detta står att läsa i FN-sponsrade "Arab human development report", en rapport skriven av, och riktad till, araber angående den demokratiska utvecklingen i arabvärlden som kom i veckan. Och att det faktiskt måste fastställas i en FN-rapport att kvinnor inte är underlägsna män säger väl en del om hur illa det står till med jämställdheten i arabvärlden. I många arabländer står det numera i författningen att kvinnor inte må diskrimineras. Men i praktiken efterlevs lagarna dåligt, eller motsägs av andra lagar med eller utan djupa islamska rötter. Många arabiska stater avhåller sig av tradition från att stifta lagar om mänskliga rättigheter och överlämnar ansvaret till domstolarna, som präglas av den konservativa islamiska rättspraxisen "fiqh". Därav sådana aparta lagar som att en man bara kan vara otrogen om akten sker i hans hem, medan kvinnan är skyldig oavsett lokalitet. Eller lagar som säger att en far eller make ger kvinnan tillstånd att jobba, resa eller låna pengar. I Saudiarabien får kvinnor som bekant inte ens köra bil ensamma. Och när ett historiskt kommunalval genomfördes härom året fick kvinnorna inte rösta. Våldet mot kvinnor, i form av hedersrelaterade mord, hustrumisshandel och omskärelse, är utbrett, men hanteras eftergivet av rättssystemen. Mödradödligheten är på sina håll hög och kvinnors hälsa generellt sämre än mäns.

Kvinnor går förvisso

i skola och på universitet även i arabvärlden, och gör bättre ifrån sig än männen. Men trots att kvinnors utbildningsnivå har ökat stort i vissa arabländer är andelen kvinnliga analfabeter bland de högsta i världen. Detta är inte bara ett problem på individnivå, utan ett välfärdsproblem. Att diskriminera, att inte utnyttja halva befolkningens hela potential, innebär en enorm resursförstöring. Och bördan för de (få) arbetande blir stor. I arabvärlden försörjer varje arbetande två personer - och det beror inte på att ålderspyramiden tyngs av pensionärer på samma sätt som i väst. Men situationen blir ju inte bättre av att generella pensionssystemen lyser med sin frånvaro. Arabkvinnor får ett allt tyngre lass att dra när de ska ta hand om alla släktingar - barn, äldre, sjuka, handikappade - som inte klarar sig själva.

Demokratiutvecklingen

i arabvärlden är motsägelsefull, men generellt mycket svag. Det har hållits en del val på senare år och i några länder har nationella råd för mänskliga rättigheter formerats. Men många odemokratiska regimer har, under sken av att bedriva "krig mot terrorismen", stärkt sina grepp på demokratiutvecklingens bekostnad. Enligt de opinionsundersökningar som ADHR har genomfört gror en längtan efter demokrati, särskilt bland de yngre. Och det finns en växande folklig uppslutning bakom tanken att kvinnor bör få styra sig själva och inneha ledande befattningar. Men det är en lång, lång väg att vandra mot jämställdhet. Och de nyauktoritära och patriarkala strömningarna inom islam lägger förstås stora hinder i vägen. Så länge ojämställdheten består kommer arabvärlden att vara dömd till fortsatt ekonomisk och social kräftgång.