Ju mer saker förändras
, desto mer förblir de sig lika. Den paradoxen hemsöker nog en och annan i dessa dagar.
Vi är vana vid att socialdemokratiska statsråd står vid mikrofonstinna skampålar och gör pudelkonster. Men nu är det nykterhetens dag för de optimister som trodde att maktskiftet skulle råda bot på politikerdumheter. Ministrar med dåligt omdöme är sannerligen inget socialdemokratiskt fenomen.
Men det är fortfarande sant att den demokratiska enpartistaten skapar problem. Socialdemokratins maktkorruption är väl inventerad - staten och partiet växer ihop, vänskapskorruptionen breder ut sig.
Men just nu ser vi prov på den kroniska oppositionsrollens följdsjukdomar.
Hos Alliansen finns
en sund insikt om att makten bara är till låns och att staten och myndigheterna ska stå i medborgarnas tjänst, inte tvärtom. Ett uttryck för det är Maud Olofssons deklaration att hon tänker behålla företrädaren Östros möblemang av respekt för skattebetalarnas pengar.
Men osunda kulturyttringar saknas inte hos borgerligheten. I moderata led florerar idéer om att staten är socialdemokratisk och att vissa lagbrott, som att undanhålla stat och myndigheter dess inkomster, är en sorts frihetskamp.
Den här inställningen är delvis egennytta förpackad som ideologi. Men det är också ett faktum att delar av befolkningen avskyr socialdemokratin djupt och därför under långa, långa perioder har tyckt sig existera i ett kompakt demokratiskt utanförskap.
Demokrati är ju inte så enkelt som att "majoriteten har alltid rätt". Demokratins stora förtjänst är i själva verket att den möjliggör maktskiften mellan olika eliter under ordnade former. Kort sagt, riksdagsval i stället för statskupper och förgiftad ärtsoppa.
Men när samma 51 procent av befolkningen ständigt har "sitt folk" vid makten skapas problem liknande dem i odemokratiska samhällen: den ständiga minoriteten grips av vanmakt, cynism och upprorslusta.
Om vi får mer regelbundna
maktskiften i Sverige torde det utveckla båda de politiska blocken.
Socialdemokratin tvingas ur sin statssymbiotiska törnrosasömn och lär sig ifrågasätta status quo. Med tiden kanske de kommer underfund med att staten inte tillhör partiet, och att det inte är fosterlandsförräderi att driva borgerlig politik i Rosenbad.
Vad gäller borgerligheten behöver den lära sig att ta sig själv på allvar som regeringsfähigt alternativ. Och högerfolk som Stegö Chilò kan förhoppningsvis lära sig att om de vill ha väljarnas förtroende, nu eller i framtiden, kan de inte ta demokratins spelregler med en klackspark på lediga stunder.
Staten är inte socialdemokratisk, utan folkstyrd, den röde patriarken är inte en pappa att göra uppror emot och folket har inget tålamod med omogna blåbär.
