Många svenskar måste ha känt

bestörtning och ängslan när de hörde historien om den demens- och cancersjuke gamle man som låg på ett äldreboende, nedsolkad med sin egen avföring. Om nyheten kommit under valrörelsen hade den antagligen lett till blixtsnabba löften om reformer och nya "garantier" inom äldrevården. Men vi ska nog vara tacksamma, faktiskt, över att det sistnämnda inte skedde. Ty att bygga en trygg och värdig äldrevård kräver eftertanke och gedigen kunskap. Det krävs exempelvis kunskap om vad demens är och gör med människor. Demens är en grym sjukdom. Grav demens handlar inte om att blanda ihop dagar eller namn. Det handlar om att glömma själva språket och inte känna igen sina egna barn. Det kan också innebära att den sjuke förlorar all känsla för "civiliserat" beteende. Den sortens demens kan leda till att den sjuke klär av sig naken vid olämpliga tillfällen, urinerar på olämpliga platser eller kladdar med avföring. Sådant talar människor ogärna högt om. Det är plågsamt, pinsamt och svårfattligt.

Personalen berättar inte i onödan

för anhöriga om patienters "konstiga" beteenden. De säger inte att i natt kom vi in tre gånger till honom, och tre gånger var han själv, sängkläderna och väggen nerkladdad med halvt intorkad avföring. Personalen säger naturligtvis inte heller att "när det hände för tredje gången slängde vi oss inte över arbetet med rappt och glatt humör. Nej, sanningen är att vi svor högt och nästan sjönk ihop av missmod, att vi lämnade rummet en kvart för att ta en cigg och samla våra krafter och vårt tålamod innan vi orkade ta itu med jobbet." Hur bra eller dåligt vårdhemmet i Uppsala fungerar vet vi inte. Men visst finns det vårdställen där moralen förfaller. Det kan bero på dåligt ledarskap eller på för ung och outbildad personal - okunnighet är en pålitlig rot till vanvård i demensens krävande värld. Det kan också bero på att personalen har varit så underbemannad så länge att den har glömt vad "vård" är.

Mot sådant hjälper ingen

"promenadgaranti", "duschgaranti", "inte dö ensam-garanti" eller "alltid rena lakan-garanti". Det enda som hjälper är en organisation där arbetsledare får och tar sitt ansvar och inte mals ner i en kravlös kultur där "alla är ett team". Personalstyrkan måste vara väl sammansatt. Det kommer alltid att finnas oerfarna och outbildade människor i vården. Det fungerar - men bara förutsatt att dessa kompletteras med och influeras av mogen, erfaren, utbildad personal. De sistnämnda måste äldrevårdssektorn ta bättre hand om. Dessa klippor bär upp moralen och den professionella empatin. De rider spärr mot vanvård. Deras kompetens måste synliggöras - formaliseras bättre och synas i lönekuverten. För vårdkvalitetens skull, och för att höja vårdpersonalens status generellt, är detta faktiskt viktigare än att höja lägstalönerna.

Slutligen; den cancersjuke mannen

i Uppsala tycks ha haft ont när han tvättades efter sin "olycka". Det tyder på att den rent medicinska vården fortfarande brister inom den kommunala omsorgen. Demens kan man inte medicinera bort, men smärta kan och måste man alltid lindra. Onödig smärta inom vården finns det ingen ursäkt för alls.