Sedan euron infördes har EU snarare gått i stå
I en mening
har den europeiska valutaunionen varit en succé: den finns. Ett politiskt projekt som av de flesta ekonomer ansåg fullständigt omöjligt finns nu på plats. Euron är en respekterad världsvaluta och de flesta tycker att det är skönt att de återkommande valutastormarna har bedarrat.
EMU:s födelse var politikens seger över ekonomin.
Däremot har många av de politiska förhoppningarna på euron inte infriats. Det gemensamma myntet sågs som ett sätt att föra unionens länder närmare varandra. Folk som delar mynt delar också ett politisk öde och tvingas ta ansvar för varandras problem.
Så har det inte blivit i Europa. Sedan euron infördes har EU snarare gått i stå:
Moderniseringsprogrammet
för ekonomin, den så kallade Lissabonprocessen, anses vara ett fiasko. Den skulle förmå länderna att tävla med varandra om vem som är bäst på att reformera sin ekonomi, men har i stället blivit en dyster lista över misslyckanden.
Regelverket bakom euron,
den så kallade stabilitetspakten, ligger i ruiner. De stora länderna som Tyskland, Frankrike och Italien bryter med öppet förakt mot paktens regler.
I längden går det inte att ha en valuta och 15 finansdepartement som struntar i reglerna.
Unionen har misslyckats
med att enas om regler som fungerar efter utvidgningen. Det nuvarande Nice-fördraget är anpassat till ett femtontal medlemmar, inte 25 som dagens EU består av. Efter Hollands och Frankrikes nej till konstitutionen förra året finns det ingen plan framåt. En grupp regeringschefer med den nya tyska kanslern Angela Merkel i spetsen försöker rädda delar av konstitutionen in i ett nytt fördrag för att unionen ska få hjälplig styrfart, men det är inte säkert att det lyckas.
En tilltagande
protektionism hos medlemsländerna har skickat kalla kårar genom EU-kommissionen. Detta är också ett av huvudämnena på dagens toppmöte i Bryssel. Ett flertal regeringar har försökt hindra gränsöverskridande sammanslagningar och uppköp, framför allt i energisektorn, vilket hejdar utvecklingen av en gemensam energimarknad.
På sikt är
det politiska stilleståndet en fara för euron. Därtill tycks det mardrömsscenario ekonomerna varnade för nu inträffa i unionens tredje största ekonomi. Italien har haft nolltillväxt under de senaste åren. Samtidigt har lönerna ökat och därmed inflationen och arbetslösheten. Utan EMU skulle Italien ha devalverat sig ur problemen. Nu återstår att reformera arbetsmarknaden och att liberalisera olika marknader, vilket den populistiska regeringen Berlusconi inte har orkat med. I stället skyller regeringschefen problemen på euron och så fortsätter den onda spiralen.
Olyckskorparna kraxar
om att Italien i värsta fall lämnar EMU med en smäll. Troligare är att de italienska problemen sprider sig till andra EMU-länder. De väldiga protesterna i Frankrike visar ju hur svårt det är att ens justera arbetsmarknadskontrakt i marginalen.
Euron var ingen ersättare för den politiska samarbetsviljan. Europa behöver ett nytt och bättre ledarskap.
