Ulrika Björkstrand och hennes vice jaktledare Klas Månsson möter upp Kvällsposten i Torpets jaktlags jaktstuga på Hallandsåsen. Den ligger vackert beläget med utsikt över skogen och ängar där höglandsboskap strövar omkring och betar. Jaktstugan är stor och rymlig, nio personer kan sova över och värma sig framför en stor murad öppen spis.

Ulrika Björkstrand delar många jägares tankar om att jakt inte bara är att fälla ett djur. Utan att det även handlar om viltvård.

- Sedan gillar jag att man får mat på ett naturligt sätt. Det är verkligen ekologiskt. Jakten har allt från det meditativa till att alla sinnena är på helspänn. Man får smyga och försöka närma sig älgen utan att den upptäcker en. Sedan kan man få springa med hunden också. Så det är verkligen hela galleriet från avslappning till anspänning.

Hon har haft sin licens i tre och ett halvt år men varit med i jakten i fem. Älg har hon jagat i två.

- Det har hela tiden funnits en önskan att jaga. När jag gick med hund bredvid de äldre jägarna har de också fungerat som mentorer åt mig.

"Vi har 120 jakttorn här"

Hon och Klas Månsson visar på en karta hur deras jaktområde sträcker sig.

- Området är på omkring 2 600 hektar och av den så är 2 200 älgmark. Vi har ungefär 120 jakttorn här, säger Klas Månsson.

Radion sprakar till och avbryter. Alla i rummet spetsar öronen och lyssnar. Det är en man som frågar jaktlaget om var han kan gå utan att störa för mycket. Radion är ett viktigt verktyg för jägarna. Med den håller de kontinuerlig kontakt med varandra och kan uppdateras om vad som händer men även när jaktpasset avslutas.

- På ett pass sitter vi vanligtvis tills det mörknar men med lite marginal så man har ljus för att kunna göra eftersökning. En del fryser i och för sig och äter lite mer än andra, så de kan bryta tidigare, säger Ulrika Björkstrand.

Ute på jaktstugans veranda har hennes nioåriga hund Pommac börja skälla otåligt och hon får då och då gå och lugna ned honom. Hunden som är en Nova scotia duck tolling retriever, tollare, har hon haft sedan han var åtta veckor och har tränat honom sedan dess. När Pommac till sist släpps börjar han ivrigt tugga på gräset vid stugan.

- De gör så för att rensa magen, säger hon.

Pommac väntar i bilen

Pommac får inte följa med till kvällens pass i jakttornet utan får lydigt vänta i bilen.

- Men det gör honom inget, han är van och vet vad det är som gäller.

Den lilla stigen till jakttornet syns knappt men Ulrika Björksten går med vana steg till det. Jakttorn nummer tolv är beläget i en liten skogsglänta omgiven av björkträd. Bakom det ligger en liten sluttning med ett bokträd.

- Där brukar det komma vildsvin. De gillar bokollon och brukar vara där och leta, säger hon.

Det är tyst och lugnt i området. Det enda som hörs är vinden som ruskar om grenarna och en del fågelkvitter.

- När vi har gått som vi har gjort så brukar det ta omkring en halv timma till en timma innan det börjar röra på sig igen. Nötskrikorna som finns häromkring kan dessutom vara riktiga skvallerkärringar, något som älgarna lär sig av.

Den första jaktdagen brukar enligt henne vara väldigt lugn även om de förra året sköt en älg precis innan jakten skulle blåsas av.

- Men man kan också bli lurad ibland. Förra sommaren när jag satt här såg jag något som jag först trodde var en älg. När den sedan kom närmare såg jag vad det var - en häst.

Årets första jaktpass ser ut att bli nästan lika händelselöst som tidigare års då en stor rovfågel ljudlöst glider in mellan björkarna och landar. Kort därpå hörs en knall och Ulrika Björksten lyssnar på radion vad som har hänt.

- De har fällt en räv, säger hon.