Mats-Erik Nilsson är redan hjärtligt trött på all uppmärksamhet han och hans kossor har fått efter trillingfödseln i veckan på Fridhems gård utanför Knislinge.

– Lokaltidningen var väl okej. Men sedan kan det räcka. Jag är inte särskilt mediatränad, säger han.

En skånsk mjölkbonde tar förstås väl hand om sina djur – fattas bara annat, det är ju dem han lever på – men han har varken tid eller lust att gulla med dem.

Därför är Mats-Erik Nilsson heller inte särskilt känslosam när han pratar om de nyfödda trillingarna – en liten tjurkalv och två kvigor. De är inte ens kvar hos sin mamma längre.

– Vi månar om djuren så mycket vi kan. Det gör alla mjölkproducenter.

– Men kalvarna stannar bara en eller två dagar hos mamman. Ju längre de får gå ihop, desto starkare blir knytningen mellan dem och de ska helst inte vara för hårt knutna till varandra.

– Tjurkalven behåller jag inte, jag sysslar ju med mjölkproduktion. Så den säljer jag efter två månader, säger han.

De andra får stanna så länge de är produktiva. Mats-Erik Nilsson har kor som är kvar på Fridhems gård i tio år, och han har djur som går till slakt efter tre.

Men de blir aldrig hans kompisar, får aldrig något namn. Den stolta trillingmodern heter – kviga nummer 641.