Mardrömsscenario nummer ett: Peps Persson kommer ut på scen klädd i en t-shirt från Coca-Cola. Mitt i sitt set kör han en ny låt som handlar om fördelarna med Tele2 jämfört med andra bolag. Ett groteskt scenario, som varken publiken eller Peps själv skulle gå med på.

Mardrömsscenario nummer två: 15 000 mycket unga flickor och pojkar har samlats för att se sina idoler på scen. De är extatiska och vrålar för full hals. Mitt i programmet avbryts den ordinarie underhållningen för en tävling, där två personer i publiken bjuds upp på scenen för att sjunga ikapp i tv-spelet Singstar.

Det har hänt, i går på Stora scenen på Malmöfestivalen, när den rullande reklampelaren NRJ in the Park höll hov. Som underhållning är tävlingen undermålig och givetvis sponsrar Singstar showen. Och den unga publiken tänker inte närmare på det.

Jag talar med NRJ:s programchef Benjamin Nilsson om det här.
Han säger att det skapar drömmar för unga människor att nå sina mål och förverkliga sina musikerdrömmar.
Jag säger att det skapar drömmar om en högst fysisk produkt, som de unga kan köpa.

Man kan vända och vrida på det här och dra referenser till alla sorters reklam. Men när några pengakåta reklamnissar går in och tallar på livekonserter, då vill inte jag vara med längre. De kan till nöds få klä scenen i skrikig reklam, som NRJ gjort.
Men där går också gränsen. Då föredrar jag Peps sällskap. Det må vara trångt om saligheten, men det priset betalar jag gladeligen för en dos reklamfri rotrock.

Dagens fråga är varför det känns så absurt om våra egna idoler, som Peps, skulle figurera i sådana sammanhang, medan få reagerar när våra barns idoler gör det.

I kväll ser jag fram emot Hammerfall på Stora scenen, och hoppas innerligt att de inte avbryter showen för tio minuters Guitar Hero. För då går jag hem.