Är man som jag överviktig gäller det att försöka manövrera genom tillvaron så att inte fetman tar över ens liv.
Man påminns nämligen ständigt - från svårigheten att hitta kläder till överviktsrelaterade sjukdomar som hotar döda en. Magra människor är ofta intoleranta och oförstående. Tjockisar ses över axeln som mindre begåvade slarvar, karaktärslösa goddagspiltar utan ambitioner andra än att sätta nya rekord vid smörgåsbordet. Feta ungar mobbas och vuxna har svårigheter att hitta partners.
Själv har jag frossat mig till typ 2-diabetes men klarat mig bra för övrigt - hittills. Ingen har mobbat mig på allvar eftersom folk då fått på käften, omgående och grundligt, och kvinnorna flockas, trollbundna av min charm och valpliknande bruna ögon.
Så jag kan inte klaga. Men det är aldrig roligt att vara fet.

Numera är läget dessbättre mer hoppfullt. Det kan vi tacka doktor Annika Dahlqvist för. Hon har gett GI-metoden ett slags auktoritet och är själv levande bevis för att den fungerar. För att man kan gå ner i vikt, må som en prins och få bättre värden genom en diet som tillåter allt utom ett överdrivet intag av kolhydrater låter annars för bra för att vara sant.
Likväl fungerar metoden - trots protesterna från den ortodoxa svältmetodens förespråkare där en människa ska leva av rårivna grönsaker och två tunna skivor kokt kalkonbröst.
GI-metoden är förvisso inte ny men förr hette den kolhydratbanta. En granne till min mor gick ner trettio kilo redan på sjuttiotalet genom en kost bestående av friterade fläsksvålar och smörstekta ägg. Felet på den tiden var att allt utom fett bannlystes och ingen människa står i längden ut med att leva på ister. Förståsigpåare dömde ut metoden som hälsovådlig och snart glömdes den bort.
Sedan följde årtionden av de redan magras evangelium med Stephan Rössner som överguru. Rössner och hans medpredikanter fick härja oemotsagda trots att mycket få feta blev hjälpta. För det första står ingen vettig människa ut med att äta så tråkig mat och för det andra går man inte ner i vikt ändå.
Man kan idissla hur mycket rårivna morötter som helst utan att något händer och till sist blir man så desperat och förbannad att man ger tusan i allt.

Annika Dahlqvist, en försynt och lågmäld distriktsläkare i Njurunda, har gett feta nytt hopp. Ät vad du vill, ta smör och fet ost på frukostmackan, käka ägg och bacon, njut en tjock skiva entrecôte till middag, drick några glas vin och var som en människa. Ät gärna grönsaker, var försiktig med frukt men undvik bröd, ris och pasta. Gör så och du ska se att kilona försvinner. Inte nog med det - diabetiker får lägre sockervärden, kolesterolet stabiliseras och fan och hans moster.
Och ser man på. Senaste gången jag var hos läkaren för min årliga kontroll hade jag gått ner fem kilo. Utan en sekunds lidande, hunger eller längtan.
Jag hade inte ens bannlyst kolhydrater eftersom jag älskar bröd och pasta - för att inte tala om öl - men jag åt och drack inte lika mycket. När jag stod där på vågen och konstaterade faktum gick mina tankar till doktor Dahlqvist och hade hon funnits inom räckhåll skulle jag kysst henne på munnen. Samtidigt som jag förbannade de årtionden av lidande som doktor Rössner och hans bundsförvanter åsamkat mig.

Kampen är emellertid inte vunnen, vare sig den mot övervikten eller mot etablissemanget. Visserligen har livsmedelsverket delvis tvingats tänka om när det gäller rekommendationer till feta människor, men Rössner hotar med vad som kan hända i en avlägsen framtid. Då kanske, menar Rössner, GI-metodens användare drabbas av hjärtinfarkter och strokes och allsköns elände.
Inte förvånande. Så klart Rössner måste framhärda i den lutherska ideologi han förespråkar och tjänar pengar på. Men vi feta älskar doktor Dahlqvist och blir allt magrare på kuppen.