När polisen handfallen och beordrad står och tittar på när aktivister sprejar ner centrala husväggar och krossar fönsterglasen till småföretagarens verksamhet är det svårt att förstå varför skattepengar har fått bekosta ett konvent som ESF.
Klimatförändringar, global rättvisa och integritetsfrågor. Bland alla seminarium, kulturevenemang, möten mellan människor och viljor att förändra världen, är det polisens insats - och bristen på den - som kommer att ihågkommas från årets upplaga av European Social Forum i Malmö.
De fördömande tonerna om skadegörelsen är svaga från arrangörerna. Att SEB:s kontor fått glasrutorna krossade verkar ingen sörja över. Det är lätt att från vänsterhåll kräva kollektivt ansvar när det gäller miljöförstörelse eller social rättvisa, men när enskildas egendom förstörs är det underligt hur snabbt ansvaret läggs över på individnivå.

Helgen i Malmö har inte bara inneburit skadegörelse. Myller av människor på gatorna iklädda gröna och vita konferenslappar kring halsen, lustiga hattar blandas med kostymer och pärlhalsband där bäraren antingen har en karta i handen eller förläget frågar efter vägen till folkets hus, Möllevångstorget eller Rosengårds centrum. Med ljumna kvällar under infravärme och gatumusik i vartannat hörn känns den borgerliga svenska reserverade stelheten främmande och vänsterromantiken lockande.
Vänsterromantikens lockelse avtar vid en närmare granskning, ESF har gett plats för grupper som försvarar FARC-gerillan, som kräver legalisering av kokablad eller menar att frihetskämpar felaktigt kallas för terrorister, sida vid sida med LO, vänstern och SSU. Politiskt inkorrekta ämnen har behandlats jämte de korrekta, och kanske är det höga taket viktigt för ideologiska diskussioner.
Frågan är om det egentligen går att ta den "sociala" rörelsen på allvar när vänsterromantiken också är våldsromantik?
Uppenbarligen tycker den politiska majoriteten i Malmö det. Två och en halv miljon av stadens budget har gått till arrangemanget, och det utan att räkna kostnader för lokaler, renhållning, polisinsatser och övrig personal. För att inte tala om den skadegörelse staden råkat ut för under helgen eller uteblivna skatteintäkter när affärer tvingats stänga på grund av demonstrationerna.

Den solidariska vänstern borde genast ta sitt kollektiva ansvar och ersätta dem som råkat ut för skadegörelse. Malmös politiska majoritet borde föregå med gott exempel när de nu förfogar över våra egna gemensamma medel.